Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tortyr och fontäner av blod

/
  • ”Jag lever, jag älskar, jag dräper – och jag är tillfreds”. Så beskriver den mytomspunne actionhjälten sin livsfilosofi i nyinspelningen i 3D av ”Conan, barbaren”. Foto: Noble Entertainment

29 år efter Arnold Schwarzen­eggers första gravallvarliga Conan-försök gör Robert E. Howards skapelse comeback på filmduken, och som sig bör går det våldsamt till.

Annons

Kroppsdelar huggs av i parti och minut och blodet sprutar ymnigt när barbaren svingar sitt svärd. Det är tortyr och fontäner av blod. Säg, vad kan man väl önska sig mer?

Jo, en grym bad guy, ond magi, några skopor naket, en handlingskraftig kvinna och ett gäng muskulösa tysta män såklart, och allt detta får man sig självklart också till livs i en lagom frejdig historia som återberättar den hämndorienterade ursprungshistorien om den långlivade titelfiguren.

Handlingen tar sin början på slagfältet. Det är nämligen där Conan kommer till världen via ett långt ifrån traditionellt kejsarsnitt samtidigt som hans kära moder avlider. Som liten gosse tvingas han sedan bevittna hur faderns liv släcks på det mest brutala sätt. Inte konstigt att han blir en skoningslös krigarbarbar, som vandrar land och rike runt i jakt på hämnd. Fast han får sig självklart en match i form av Khaler Zym, en brutal härförare som är besatt av att väcka sin döda fru till liv med hjälp av en magisk mask och en svårfunnen ”renblodig” kvinna. Samma kvinna Conan blir betuttad i för övrigt.

Om det här låter som brutalt hokus pokus så är det precis vad det är. Men å andra sidan sorteras ju ”Conan The Barbarian” in under etiketten svärd och trolldom, så vad annat är att förvänta? Fast det kan förstås bli för mycket av det goda också. Som i den långdragna upplösningen där svärdfightandet dras i långbänk till exempel.

Dock får jag nog säga att det är en konsekvent genomförd filmatisering. Storyn må vara standardiserad, men de kompromisslösa actionscenerna får fart på adrenalinet och de kargt storslagna miljöerna imponerar. Också är Jason Momoa en porträttlik Conan som gör vad han kan av sin fåordige hjälte.

Att det här sedan kommer att föranleda att den stora sågen tas fram av majoriteten av kollegorna är ingen direkt avancerad gissning. Fast den som väljer att ta det för den blodbesudlade machounderhållning det är bör rimligen kunna ha en del att hämta ändå.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons