Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träigt och omständligt men Di Caprio glänser

/

Ska villigt erkänna att jag är svag för så kallade biopics, men det är inte alltid de träffar målet. ”J. Edgar” fick ljummen kritik hemma i USA och det är inte utan anledning.

Annons

Ingen kan förvisso förneka att Clint Eastwoods nya alster är ett ambitiöst och snyggt hantverk med idel goda skådespelarinsatser, men dessvärre är det hela också – åtminstone tidvis – träigt och omständligt berättat.

I handlingens centrum har vi givetvis J. Edgar Hoover, mannen som vigde sitt liv åt sitt land i egenskap av chef för FBI. I hela 48 år styrde han verksamheten med järnhand, och det är denna tid den forne Dirty Harry skildrar i sin film.

Vi får följa arbetsnarkomanen Hoovers närmast besatta uppbyggnad av sin arbetsplats från en i sanningens namn ganska blygsam status till en maktfaktor av rang där kriminalteknik och nationella förbrytarregister var självklarheter. Givetvis var det Hoover själv som personifierade och utövade nämnda makt. Allt från vanliga gangsters och politiker till diverse organisationer, inklusive Socialistpartiet, Ku Klux Klan och Black Panthers hade anledning att frukta honom. För att inte tala om presidenter. Hoover lade nämligen inte fingrarna emellan för att få sin vilja igenom, och alla gjordes i den heliga patriotismens namn.

Fast ”J Edgar” är också berättelsen om en komplicerad man, vars nära bindning till modern påverkade hela hans liv. Eastwood bekräftar mycket riktigt den gängse bilden av honom som en ensam, känslomässigt hämmad och socialt obekväm man med undertryckta homosexuella känslor. Leonardo DiCaprio glänser med en lika intensiv som tillknäppt rolltolkning.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons