Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trist, träigt blodlöst drama

/
  • Vem är varulven som lever mitt ibland dem? Amanda Seyfried och Shiloh Fernandez i ”Red Riding Hood”.Foto: Twentieth Century Fox

Catherine Hardwicke har det inte lätt. Först fick hon silkessnöret från den där romantiska vampyrfilmsserien alla tonårstjejer går bananas för, och nu floppar hon både konstnärligt och kommersiellt med en uppdatering av ingen mindre än Rödluvan. Men hon får väl skylla sig själv. I alla fall vad gäller det sistnämnda.

Annons

För ”Red Riding Hood” är inget annat än just en ”Twilight” i sagolandet gjord med en närmast total brist på lyhördhet. Att återvända till den filmiska brottsplatsen var med andra ord ingen vidare god idé även om det inte är svårt att förstå hur tankekedjan gått i skrivstugan.

Valerie är inte direkt glad. Inte nog med att hon fått finna sig i att dumpa sin riktiga kärlek och bli trolovad med en man hon varken känner eller älskar, hennes syster har blivit dödad av en blodtörstig varulv också. Inte helt oväntat kanske med tanke på att besten ständigt stryker omkring runt den lilla bergsbyn där hon bor. Nu är det emellertid tänkt att den svåra situationen ska få sin lösning en gång för alla. Den hårdföre varulvsjägaren Fader Solomon ska nämligen komma till byn, och då brukar det minsann hända saker.

Nu ska jag inte säga att historien är direkt hopplös, men genomförandet är genomgående trist och träigt. Kärlekshistorien ter sig opassionerad och blodlös, triangeldramat odramatiskt och de fåtaliga actionscenerna oinspirerat rutinmässiga. Men så är också helheten plågsamt teatral och stabbig. När inte ens Gary Oldman kan få vettigt liv i sin bad guy vet man att något är fel på allvar.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons