Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tycks vara en ”hen” som åsyftas

/

När Nordiska filmpriset skulle delas ut på årets filmfestival i Göteborg uppstod en juryspricka.

Annons

Merparten av juryn ville ge priset till ett norskt familjedrama men ordföranden, den österrikiska filmaren Jessica Hausner, hade knockats totalt av ”Pojktanten”. I slutändan fick hon kompromissa, men tilldelade i stället filmen ett unikt hedersomnämnande.

Det är inte svårt att se varför Ester Martin Bergsmarks film skapade så starka känslor, och motsättningar. Den är en svårdefinierbar kombination av drama, dokumentär och konstfilm, en mycket personlig historia om att definiera sig som både man och kvinna – en pojktant, helt enkelt.

Men enkelt är det naturligtvis inte. Ett barn med dubbel könsidentitet är även i vår moderna tid ett givet mobboffer. Det är först när filmaren träffar sin själsfrände, författaren Eli Levén, som hen börjar försonas med sig själv. Och det är ur deras gemenskap som filmen är sprungen.

I ”Pojktanten” blandas hemvideofilmer med dramatiserade scener om en pojktants komplicerade resa genom barndom och tonårstid. Det är poetiskt på gränsen till pretentiöst, men med fantastiskt vackra naturbilder.

Som för att säga ”jag hör också till naturen, jag är också vacker” till alla som pratar om HBTQ-personer som ”onaturliga”.

En stor del av filmen utspelar sig i badkaret, där Ester Martin och Eli rakar varandras ben och småpratar förstrött. Och det är här filmen förlorar en del av sin sprängkraft. Det är så oerhört intimt, samtidigt som de båda är så outgrundliga och hemliga att man som publik inte känner sig riktigt inbjuden. Den riktigt starka identifikationen uteblir – pojktanterna förblir mysterier.

FOTNOT: Filmen visas även i kväll.

Mer läsning

Annons