Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Typiskt Woody Allen – en skojig bagatell

/
  • Antonio (Alessandro Tiberi) får av en slump en call girl hem till dörren. Och tänk, Anna (Penélope Cruz) är ett slags motsats till hans mer madonne-liknande fru.

Vid fyllda 76 är Woody Allen kanske mer produktiv än någonsin. Bara det är förstås imponerande, och lägstanivån fortsätter som alltid att vara hög.

Annons

Det vore dock lögn att hävda att ”Förälskad i Rom” kan konkurrera med vare sig svettiga thrillern ”Match Point”, heta ”Vicky Christina Barcelona” eller förra årets franska fullträff ”Midnatt i Paris”.

Fast den filmiska Europaturnén fortsätter. Den här gången siktar den mångsysslande regissören in sig på Rom, och han gör det på välbekant sätt. Ett antal vitt skilda karaktärer presenteras. Allt med Rom som tjusig smått romantiserad bakgrund till deras göranden och låtanden. Här finns dock ingen fantasieggande twist med tillfälliga hopp i tiden, in i bioduken eller något liknande så långt ögat når den här gången. ”Förälskad i Rom” är rak ensembleskapelse av typiskt komiskt Allensnitt rakt igenom.

Allen själv är till på köpet med själv, denna gång i rollen som Jerry – en pensionerad mångsysslare i den seriösa musikbranschen. Han och hans kära hustru Phyllis befinner sig i Rom för att träffa dottern och hennes italienske fästman med familj. Kulturkrockarna står som spön i backen, men den blivande svärsonens pappa visar sig vara en hejare på opera. I alla fall när han står i duschen. Så nu ser Jerry stora karriärmöjligheter.

Samtidigt kommer det ett ungt par från landet till den italienska huvudstaden med löften och hopp om en bättre framtid. Allt trasslar dock till sig omgående när båda parter hamnar i förförelsesituationer som hotar deras relation. Hotet mot den etablerade tvåsamheten går igen även i skildringen av det amerikanska paret Jack och Sally, som får besök av den sistnämndas bästa väninna Monica, en skådespelerska med hackig karriär och manslukarrykte. En nedtonad Roberto Benigni slutligen, är den triste kontorsslaven som plötsligt blir celebritet utan minsta anledning.

Att dessa historier berättas med sedvanligt säker Allenvis behöver knappt nämnas. Kanske trampar han i viss mån vatten denna gång, men dialogen räddar trots allt det mesta, och de farsartade inslagen innehåller onekligen en del guldkorn.

Benigniberättelsen utgör till exempel en träffsäker satir över kändisar som bara är kända för att vara just kändisar medan operasångaren som bara kan leverera i duschen innehåller en obetalbart crazy twist.

På minussidan hittar vi dessvärre Ellen Page, som aldrig lyckats förmedla varför män faller för hennes osympatiskt pretentiösa och egotrippade Monica. Hon snarare sänker sin historia med sitt ocharmiga porträtt.

Fast det är som sagt inte riktigt bara därför ”Förälskad i Rom” bara blivit en gediget skojig bagatell från veteranen.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons