Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackert, sorgligt och lite tråkigt

/

Camille älskar Sullivan och Sullivan älskar Camille, men jag vet inte om det är deras olika ålder eller deras kön och sociala förväntningar som gör skillnaden så stor.

Annons

Camille är 15 år och Sullivan är hennes allt. Han är 19 år och har antagligen varit förälskad förr. Han älskar Camille, men han släpper inte allt annat som hon gör. Sullivan dyker upp när han vill och Camille bara väntar. Sullivan planerar en resa till Sydamerika och Camille hotar med självmord. Det är ett ojämlikt förhållande, men vilket förhållande är fullständigt jämlikt?

Naturligtvis reser Sullivan med sina kompisar och lämnar Camille som väntar på brev dag för dag och sätter upp en karta över Sydamerika för att följa hans väg med knappnålar. Inte ens när Sullivan har rest kan Camille leva sitt liv, hon är helt besatt av de brev hon får. Eller inte får.

Åren går och Camille verkar få ett eget liv med de arkitektstudier som hon brinner för men det går lång tid innan hon får något intresse för någon annan man än Sullivan. Hon möter Lorenz, en framstående dansk arkitekt, och de har arbetet gemensamt men hon är fortfarande underordnad eftersom hans arbete kommer före. När Sullivan dyker upp igen går det som det går, men det ska jag inte avslöja här.

Det är en vacker film som visar de bitterljuva sidorna av en första förälskelse och speciellt när Camille och Sullivan åker till ett sommarhus med surrande humlor och doftande blommor och bad i en porlande bäck. Det är romantiskt men även då med Camilles oro i botten.

Det är vackert, lite sorgligt och kanske lite tråkigt för det känns som det är alldeles för verklighetstroget. För lite lycka och för många besvikelser för en romantisk film.

Christina Hygge

Mer läsning

Annons