Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varmt och humoristiskt

/
  • ”Änglarnas andel” är en ovanligt mysig film, för att vara signerad Ken Loach. Det blir både roligt och spännande att följa det struliga gängets eskapader.

Gör tankeexperimentet att brittiske regissören Ken ­Loach skulle slå sig på att ­göra en ”Ocean’s Eleven”.

Annons

Varför inte, om skräckmästaren Michael Haneke kan slå till och göra en varm film om kärlek kan väl socialrealismkämpen Loach göra bred komedi. Resultatet är ”Änglarnas andel”, en oväntat varm och humoristisk inblick i skotsk tröstlöshet och kamp mot predestinerade fattigöden.

Historien kretsar främst kring ligisten Robbie, som slipper undan fängelsestraff med en hårsmån. Som nybliven pappa vill han vända på sitt liv men det är inte det lättaste när omgivningen inte vill låta honom glömma vem han är.

Under tiden som Robbie i stället gör sina 300 timmars samhällstjänst får han dock nya chanser tillsammans med övriga dömda strulputtar.

Det trasiga gänget, där en Karl Pilkington-liknande snubbe stjäl showen, visar sig dock vara lite mindre hopplöst än vad man först kan tro. Och när deras övervakare, hedersknyffeln Harry, tar med dem på whiskyprovning föds ett nytt intresse. Innan man hinner börja gnola på det där gamla fina ”Jönsson-ligan”-temat, utbrister den rådige Robbie ”jag har en plan”.

Nåja, nästan i alla fall.

Utan att urarta i totalt feelgood-mys så är den här historien ändå Ken Loach på sitt allra mest lättsamma humör. Det är inte hans skarpaste verk men det är charmigt och precis vad man kanske längtar efter att se när det blåser kalla vindar.

”Änglarnas andel” är som en oskitig ”Trainspotting” light-saga med stort hjärta.

Miranda Sigander

Mer läsning

Annons