Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varning för gråt när historien om Queen berättas med porträttlik Freddie Mercury

/
  • Skaparna till Queen-filmen

"Bohemian rhapsody" har haft en lång resa från idé till färdig film, med brokigt resultat. Men Rami Maleks magnetiska insats som ikonen Freddie Mercury lyfter ett utslätat manus till oväntade höjder - med varning för gråt.

Annons

BIOGRAFISKT DRAMA Vi hade precis fått MTV hemma i radhuslängan, när dödsbudet kom: rockguden Freddie Mercury, född Farrokh Bulsara, hade avlidit i sviterna av aids, 45 år gammal. Beskedet var ingen chock för MTV-tittaren: i två månader hade kanalen rullat videon till singeln "These are the days of our lives", Mercurys sista framträdande framför kameran. Hans sorgsna leende och uppenbara bräcklighet förvandlade den stillsamma balladen till en andaktsvisa.

Under året som följde handlade allting i musikkanalen om Queen och Mercury. Jag lärde mig den märkliga texten till operarockeposet "Bohemian rhapsody" och upptäckte kultklassikern "Highlander" via det bombastiska ledmotivet "Who wants to live forever". Freddie Mercury blev som en älskad släkting, som dött alldeles för tidigt - evigt ung, som en fjäril i bärnsten.

Kanske är det därför som jag gråter mig igenom stora delar av filmen om hans liv. När eftertexterna börjar ta slut och lamporna tänds i salongen (till tonerna av "The show must go on") måste jag svälja en hulkning och generat torka kinderna med båda handlovarna.

"Bohemian rhapsody" har gjort en lång och krokig resa till filmduken, med flera byten av regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare, och visst märks det att filmen har fallit offer för en del kompromisser. Inte minst är det tydligt att Mercurys bandkollegor Brian May och Roger Taylor (som har varit med och producerat filmen) har velat skildra Queen som en kärleksfull familj där allas insatser var lika värdefulla. För att åstadkomma det har man tummat på fakta, suddat bort tvetydighet och byggt ett så prydligt manus att man ser ränderna efter vattenkamningen.

Rami Malek tar alla dessa bojor, breder ut sina plisserade vingar - och flyger. Med en blandning av sårbarhet och glödande karisma (och en sångröst som sömlöst blandar hans egen med Mercury-imitatören Marc Martels) gör han en rolltolkning som får mig att rysa och skratta och vilja sjunga med. Det som manuset inte berättar hittar jag i Maleks ögon. Och kanske är det så Freddie Mercury, denna oändligt privata person, hade velat ha det.

Mer läsning

Annons