Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visuellt drama med känsla

/

”Isdraken” är en varm, visuell, både sorglig och humoristisk och emellanåt dramatisk ungdomsfilm som nästan känns som en dokumentär.

Annons

Elvaårige Mik har det inte lätt med en mamma som är död, en avlagd hårdrockspappa som bara super och en kriminell brorsa som han ändock tyr sig till. Denne kallar lillebror för ”hemmafrun”, bara en sån sak.

Nåväl, de sociala myndigheterna hittar en ”tillfällig lösning” som visar sig bli en fullträff. Stockholmsungen Mik, som spelas på ett charmigt och trovärdigt sätt av Philip Olsson, hamnar i en helt annan miljö uppe hos sin faster i Norrland.

Han finner snabbt nya vänner och odlar sina kreativa idéer jämte sina fantasifulla utsvävningar.

Men han har en hemskt framställd socialtjänstduo i hälarna och deporteras motvilligt till ett fosterhem i Sörmland. Shit, så fel det blir!

Mik återvänder till tryggheten i norr och bestämmer sig småningom för att rymma på en isdrake tillsammans med sina nyvunna vänner, inklusive en flicka han fastnat speciellt för.

Storyn av Martin Högdahl berättas på ett varsamt sätt med konstnärliga och vackra bilder, det är något drömskt av det hela.och de potiska liknelser om valarnas tjut som förmedlas via Hans Alfredsons igenkännliga röst lyfter helhetsintrycket. ”Allt är stockholmarnas fel”, anser norrlänningarna och så är det nog i verkligheten.

”Isdraken” tar den unga biopubliken på allvar och det ska filmens producenter och regissör ha all heder av. Filmatiseringen av den Augustprisvinnande romanen med samma namn är helt okej.

Stefan Andersson

Mer läsning

Annons