Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyllda 23 men ännu inte stor

”När jag blir stor, då ska jag...” är säkert det enda uttrycket jag använt mig av fler gånger än ”Jag kan själv!” i min uppväxt.

Annons

Som barn fullkomligt blåste det i huvudet på mig av såväl goda som inte lika goda idéer och jag måste ha processat alternativa framtidsplaner likvärdig kvantiteten av Rysslands regelverk redan vid 15 års ålder. När som helst på dygnet kunde tanken uppenbara sig om vad jag skulle syssla med när jag blev så kallad vuxen.

Undrar hur problematiskt detta måste ha blivit för mina föräldrar som inte hade den minsta chans till att fördjupa sig i mina önskningar då jag konstant och oförutsägbart bytte riktning angående framtiden. Dock är jag med all säkerhet inte ensam om att ha missbrukat framtidsspekulationer på detta sätt, snarare myllrar det ju av snoriga svenska ungar som målar upp en framtid för sig själv i tid och otid, vilket i sig är en positiv sak. När man är ung kan man bli vad som helst. Prinsessa, fåraherde, brandman, fönsterputsare, precis som farfar är och... ja, ni vet.

För sisådär en vecka sedan fyllde jag 23 år. Vid närmare eftertanke är det som att jag redan avhandlat alla världens möjliga yrken i mitt blåsiga sinne i ung ålder. För nu är jag 23 och det stilla vädret i mitt huvud är nästintill skrämmande. Om det hade gått som jag föreställt mig när jag var liten hade jag säkert vid denna tidpunkt i livet redan hunnit vara rodeomästare, flygvärdinna och fotbollsproffs med en egen byggfirma och 14 stallhästar. I stället sitter jag i grannlandets huvudstad utan en högre utbildning, utan glasklara visioner och kanske framför allt utan en plan. Men mäkta nöjd ändå – det ska sägas.

Många gånger har jag inte bara fått det sagt till mitt ansikte, utan därtill även mosat och ingnidet, att det snart är dags att jag tar tag i mitt liv. Jag ser lika förvånad ut som Perrelli (läs; botox) varje gång. Jag befinner mig i en ålder då jag inte ens får göra entré på vissa nattklubbar ännu och ändå förväntas det att jag ska vara på krigsstigen till en framtid med en yxa med ena handen och en bachelor degree i den andra. Detta är ett ruskigt snabbspolande av allt vad har med livet att göra och hade jag varit snäppet mer socialt inkorrekt hade jag slagit tillbaka med att på offentlig plats trasa sönder ett högskoleprov och samtidigt vråla högt att jag aldrig ska bli stor.

Skämt åsido, poängen är att det är lite synd att framtid ofta blir så synonymt med yrke. För allt handlar ju inte om det. Det man lärt sig på egen hand utanför lektionssalarna är inte fy skam det heller. Jag tror det är en hel del jag inte hade insett om jag inte fått leva utanför omgivningens förväntningar; pengar är trevligt men inte allt. Föräldrar är också bara människor, miljön är det viktigaste vi har, att hälsa är något vi inte uppskattar förrän det är för sent och att aldrig lita på någon i en chefsposition inom bar- och restaurangbranschen... bland en hel del andra, inte alltför oväsentliga kunskaper enligt min mening.

Numera har jag bytt ut ”när jag blir stor” mot att allt mer frekvent använda ”jag kan själv”. Jag kan bestämma själv när jag, så kallat, tar tag i mitt liv, det gäller ju oss alla. Och sitter jag om 20 år och är prinsessa med en egen byggfirma så är det väl trevligt. Är det lika vindstilla i huvudet då som nu så har jag säkerligen ändå plockat på mig en massa matnyttigt under tiden och är lika nöjd för det.

Så länge vi alla är glada i slutänden kan vägen dit se ut hur som helst. Därför är jag löjligt nöjd för att fortfarande vara planlös och aningslös vid 23.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons