Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gummi­bollen rullar ständigt in

/
  • M.A. Numminen och Pedro Hietanen har kamperat ihop i 34 år. På lördag spelar de på Maxim.

Annons

Som en gummiboll kommer han tillbaka till Sverige – gång efter annan.

I går berättade M. A. Numminen om den finländska tangons historia för studenterna på Högskolan i Gävle. Tango är ju hans passion och ingen kan mera om denna dans och dess sociologiska betydelse för finländarna.

– Den har gjort att vi gått från fyra miljoner invånare till över fem...hehe.

På lördag återvänder Numminen för att sätta gummibollen (och publiken kan tänkas) i rullning på Maxim.

Egentligen har han inget emot att göra det en gång till, nu för... ja, hur ofta har du sjungit låten egentligen, M. A.?

– Ingen aning, men den har varit min största publikfavorit ända sedan jag spelade in den 1977. Egentligen är det en cover på en låt som skrevs i USA 1955 och hade titeln Rubber Ball, påpekar Numminen.

Rubber Ball blev en jättehit med den amerikanske popsångaren Bobby Vee på tidigt 1960-tal och Lill-Babs gav ut den på svenska på skivbolaget Karusell 1961. Men frågan är om det inte är den nu 70-årige finländske allkonstnären från Helsingfors som gjort den mest känd, alternativt långlivad, i Sverige.

– Gummibollen har i vart fall hjälpt mig att få göra åtskilliga turnéer i Sverige och särskilt på 1970- och 80-talet var det intensivt och då hade jag oftast ett helt band med mig, berättar Mauri Antero. Det var fiol, dragspel, gitarr, en kvinnlig sångerska och en härlig blandning av jazz och folkmusik. Allmogejazz ungefär.

– I själva verket finns det bara två sorters musik, jazz och ojazz... fast mina äldsta musikaliska rötter finns faktiskt inom undergroundgenren medan det mest är avantgardistiskt nuförtiden. Fast bara på tyska, hemma i Finland går sånt inte alls hem. Å andra sidan är chansen större att nå ut i Central-europa om jag skriver mina låtar på tyska. Annars behärskar jag också engelska, ryska, franska och italienska ganska bra. Förutom finska och svenska förstås.

I hans musik blandas humor med vemod och den typiskt finländska kärvheten. Sångrösten är speciell, minst sagt. Antingen hatar man den eller så älskar man originaliteten. M. A. drar sig heller inte för att agera provokatör när andan faller på.

– Jag vill gärna hitta tvistiga synpunkter att skriva om, förklarar han.

M. A. Numminen kan titulera sig artist, sångare, kompositör, författare, föreläsare och skådespelare. Men snart får han ytterligare en titel, i maj ska han nämligen under pompa och ståt promoveras till hedersdoktor vid Åbo Akademi.

– Det ska visst bli kortege genom stan och fest på slottet. Det ser jag fram emot eftersom jag har samarbetet en hel del med Åbo-akademin.

Först blir det en turné i Sverige igen. Och med sig har M. A. Numminen sin vapendragare sedan 34 år, dragspelaren och pianisten Pedro Hietanen. Denne var faktiskt en proggrockare en gång i tiden. Och så spelade han dragspel i Suzanne Ostens Bröderna Mozart och var, liksom M. A., städare i filmen som var den som makarna Palme såg samma kväll som skotten föll på Sveavägen.

– Jag var i Stockholm på begravningsdagen, berättar Pedro. Det var tvärtomt och tyst ute på gatorna. Sverige var förlamat.

Slutligen, vad får publiken höra på Maxim?

– Det blir allt möjligt, säger M. A. Numminen. Jazz, rock, underground, greatest hits och en hel del annat.

Mer läsning

Annons