Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han som hyllar det svenska vemodet

/

Jag ska erkänna allt. Jag har en fullständig hatkärlek till Roy Anderssons filmer.

Annons

Jag vrider mig i plågor av att se de ensamma människorna som porträtteras. Jag lider och står ut till sista scenen. Sedan måste jag ta en lång promenad runt kvarteret för att bli kvitt känslan. Vilket ju är fullkomligt meningslöst. Känslan går inte att bli kvitt.

Kanske bör vi hylla det svenska vemodet i stället för att låta det verka i kulisserna. Det existerar. Det berör. Och det är en del av oss.

Jag mötte honom i våras. I studio 24 på Östermalm i Stockholm smög han omkring med händerna djupt nedkörda i mörka kavajbyxor. Kanske inte helt olik en del av de karaktärer han porträtterar i karga, svenska miljöer. Roy Andersson, han som med all rätt använder vemodet som sitt mellannamn.

Studio 24 är inhyst i ett fyravåningshus som han själv äger. Jag var på besök därför att jag skulle göra en tv-intervju med filmfotografen István Borbás. Han har jobbat med Roy Andersson i 27 år.

Just nu pågår arbetet med ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, den tredje och sista delen efter ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande”. Den sista filmen beräknas bli klar 2013 och den handlar om vardagliga problem som de flesta kan känna igen sig i. Två män porträtteras, en av dem är säljare och lätt förståndshandikappad. Den andre är en kamrat till den förste.

Den sista delen i trilogin är inspelad med digitalkamera, någonting som får betraktas som ett stort steg i Roys traditionsbundna analoga produktion.

Under tiden jag står där, mitt i en fejkad hall med blekta väggar, funderar jag över vem Roy egentligen är. Hur kan han porträttera det där svenska vemodet med sådan precision? Alla scener byggs upp från grunden. Det tar tre till fyra veckor att få en kuliss färdig. När jag är på besök är det tio personer som arbetar med den där hallen jag står i. Saker och ting får ta den tid de behöver.

Kanske krävs precision för att porträttera vemodet. Ändå är det inte särskilt svårt att uppleva. Kanske räcker det med att stå på den där Drottninggatan en sen torsdagskväll i september, hoppa in i en kall bil och lyssna på radiopratarens ensamma röst ut i etern för att förstå hur vemodet känns.

Grejen med Roy är att han på sitt egna vis hyllar den där känslan. Han lyckas med det som så många andra inte klarar, att porträttera de där ensamma, exponerade och inte sällan missförstådda människorna utan att någonsin förlöjliga dem.

Jag längtar efter premiären på ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Bara titeln säger ju allt.

Till sist veckans filmtips:

Jag har bara sett hälften av dokumentären ”Den nakna mannen” som ligger uppe på SVT Play. Jag spar på den, som en bra bok man inte vill läsa för fort. Denna vackra historia om finska män och bastubad.

Regissörerna Joonas Berghäll och Mika Hotakainen utmanar synen på den traditionella mansrollen. Förra året valdes ”Den nakna mannen” till Finlands officiella Oscarsbidrag och dessutom har den vunnit flera priser på internationella filmfestivaler.

Det vackra fotot fungerar utmärkt i sin enkelhet och här får vi en gång för alla komma vemodet nära.

STINA LOMAN

Filmkrönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons