Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemlig spelning inte särskilt hemlig

Annons

Den hemliga spelningen var inte särskilt hemlig. Ryktet hade spridit sig. Men som tur var stod jag på gästlistan. Annars hade det varit kört. Fem timmar innan konserten var kön för lång. För bred. Och det var redan för mycket folk inne i lokalen. Dom flesta fick aldrig chansen att komma in.

Ja, jag vet att jag redan har tjatat om Refuseds återförening. Men nu när jag har fått uppleva den inser jag att det finns all anledning att fortsätta tjata. När jag en vecka efter ”den hemliga” spelningen sitter och kollar på halvrisiga YouTube-klipp från Refused@Debaser Medis kommer känslan tillbaka. Jag blir knäckt. Sänkt. Euforisk. Berörd. Lycklig ända in i benmärgen.

Det var lite som att ta en tidsmaskin tillbaka till Kungen i Sandviken under 90-talets andra hälft. Människorna var desamma. Stämningen var den samma. Enda skillnaden var att alla hade blivit mycket äldre och drack öl i stället för Pommac.

Direkt när ridån föll ner och Refused kickade igång med ”The Refused Party Program” startade kaoset. Det var som att 14 år av uppdämd frustration briserade på 30 sekunder. Själv överlevde jag i sex–sju låtar framför scenen. Sen fick jag ta fem steg bakåt och tio åt vänster. Genomsvettig, tillknycklad, överlycklig.

Mitt 17-åriga jag hade skämts om han hade vetat att jag skulle backa ut från de främsta raderna på Refuseds andra publika rep inför den stora återföreningen. Men jag klarade verkligen inte mer. Och dagen efter kom kvittot – gamla gubbjävlar ska inte mosha med andra 30-plussare. Hela kroppen var mörbultad. Armarna darrade fortfarande. Och fötterna ville inte riktigt få plats i kängorna.

Alla som trodde att Refuseds återförening handlar om nostalgi kan tänka om. Refused 2012 har inte ett skit med nostalgi att göra. Och det är ingen sellout heller. Det handlar inte om att ett gäng gamla norrländska punkare ska åka ut i världen för att hämta upp cashen som dom aldrig fick då det begav sig.

Nä. Den skrämmande sanningen är att Refused har mer att säga om sin samtid nu än vad dom hade då det begav sig. Det som kändes spot-on och förbannat jävla sant då Dennis Lyxzén proklamerade ut det under 90-talet är än mer sant i dag. Samhället har tyvärr inte blivit bättre. Däremot har Refused som band faktiskt blivit ännu starkare.

Det borde inte vara möjligt. Där och då var Refused landets i särklass bästa liveband. Den här gången är dom uppe och aspirerar på att vara världens bästa liveakt. Det handlar – som sagt – inte om att åka ut och hämta upp cashen. Likt ett överpeppat OS-hopp har Refused förberett sig in i minsta beståndsdel. Inget har lämnats åt slumpen. Och deras träningsläger har gett resultat. Just nu är dom tajtare än en anabolapreppad lårmuskel. Hårdare än en fabriksny diamantborr. Vassare än? Ja, du får själv väja att placera valfritt adjektiv framför ett passande substantiv.

Ingen skivtitel har varit mer sann än då ”The Shape of Punk to Come” släpptes 1998. 14 år senare har världen äntligen kommit ikapp Refused. 2012 finns det bara ett band du verkligen måste se.

Håkan Durmér

Mer läsning

Annons