Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hög tid att revoltera mot bokrecensioner

Annons

Det hade varit ett sådant där pass som fått väggarna att rinna av svett. Efteråt stod vi i omklädningsrummet. Röda i ansiktet. Nöjda. Bara den typen av hård träning får en att glömma omvärlden. En tacksam stund. Alla med våra egna bekymmer och tankar som behövde pauseras.

Tjejen som just börjat gymnasiet, inriktning natur, berättade om morgondagens inlämningsuppgift. Hennes klass förväntades skriva en individuell bokrecension på engelska. Klockan var nu ungefär 20 på kvällen. Hon skulle vara vaken hela natten, för inte hade hon läst någon bok. Och inte hade hon råd att missa betyget.

Det var lustigt. Trots att vi stod i ett omklädningsrum i varsin genomblöt karatedräkt, och trots att jag just var (är) i färd med att avsluta min utbildning på journalisthögskolan, så förde ordet bokrecension mig tillbaka sju år i tiden. Bara sådär. Utan pardon.

Jag mindes precis hur det var. De där bokrecensionerna som aldrig tog slut. Recensioner på engelska, svenska och franska. Analys av litterära prestationer som ansågs viktiga. Och vi som hastade igenom och kollade internet. Inte särskilt engagerade i påtvingade recensioner. Inte för att vi inte läste annars, och inte för att vi hade dåliga betyg eller taskigt engagemang. Tvärtom. Men vi var 17-åringar som inte förstod vår omvärld via Strindbergs ögon. Förstod inte relevansen.

Vi fick aldrig någonsin recensera filmer i plugget. Det kom inte ens upp som förslag. Förmodligen berodde det på den stora oceanen mellan hög- och lågkultur. Eller fin- och fulkultur om man så vill. Även de begränsade filmvisningsrättigheterna spelade väl sin roll. Tyvärr.

Varför en bokrecension prioriteras framför en recension av en film är märkligt. Ta ”Apflickorna” eller ”Säg att du älskar mig” som exempel. För en som just börjat första ring ger de filmerna förmodligen mer insikt i den egna vardagen jämfört med ”Doktor Glas” i Hjalmar Söderbergs verk.

Jag lyssnade på ”Morgonpasset” i P3 i veckan. De talade om böcker och hur oerhört obildad man kan känna sig då folk börjar tjöta om tredje kapitlet i Bröderna Karamazov. Och jag tänkte att det är ovärt att känna sig dum. Dumt att man får en stämpel av obildning nedtryckt i halsen därför att man aldrig var eller blivit intresserad av exempelvis rysk litteratur. Filmkunskap har inte alls samma värde. Inte när det gäller i en fight mot bokklassikerna.

Jag gav henne, gymnasisten, min alldeles egna insikt; påtvingade analyser av litterära verk som anses viktiga har aldrig gjort mig klokare. Så inte skulle hon känna att hennes bristande engagemang för Strindberg var hennes eget fel.

Veckans filmtips: I ”This Must Be The Place” möter vi Cheyenne, en förvirrad före detta rockstjärna som tystlåtet vankar runt i sitt enorma hus. Deprimerad. Men snart ger han sig ut på roadtrip. Fadern ligger på dödsbädden och Cheyenne börjar fundera över vem han är och över vad han lever för.

”This Must Be The Place” förmedlar en sådan vacker ömtålighet som gör den svår att glömma. Sean Penn spelar huvudrollen, och gör det med fingertoppskänsla.

STINA LOMAN

Filmkrönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons