Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur ska jag toppa det här?

Annons

När jag kom hem från Göteborg förra söndagen var jag ungefär lika pigg som jag förtjänade. Jag var idioten som föreslagit efterfesten att flytta in i min minibar kring klockan sex på morgonen. Sånt gör man sällan ostraffat. Och det var inget bra på TV. Hade inga roliga filmer hemma. ”Gossip Girl”-boxen från julafton var nyss avslutad. Så jag slösurfade. Och hamnade på GD.se. Det var där jag hittade den – Herr Nilssons krönika.

När man skriver krönikor är det lätt att börjar ljuga, skarva, överdriva och hitta på. Man vill ju underhålla. Vara i alla fall lite rolig. Och inte bara exponera sitt vardagstråkiga svenneliv, där varenda vecka framstår som en skrotad såpoperapilot på repeat.

Mitt ljug och skarvande har då och då försatt mig i aningen konstiga situationer. En gång var det en lätt religiös herre som skrev ett långt, handskrivet brev, där han erbjöd sig att frälsa mig från det homosexuella oket. Jag fattade inte riktigt vad han menade. Men vadå? Det är ju kul att få brev. En annan gång blev jag hotad med spö av en ex-brottare från Göteborg (”Visar du dig ute så smäller det. Jag har grymt många vänner.” Typ). Fast det är väl det man är ute efter – att väcka någon slags reaktion.

Givetvis plockade Herr Nilssons krönika om radiokanaler som spelar tjejmusik vs. den betydligt ”manligare” kanalen Rockklassiker hem reaktioner. När jag satt på tåget i onsdags läste jag hur Nilsson fick svara på ett ganska argt debattinlägg. Och det enda jag kunde tänka var: Hur ska jag toppa det här? Hur ska jag piska fram ännu starkare reaktioner? Hur ska jag få till en grymmare debatt?

Jag skulle ju kunna ge mig på överpeppade feminister, hardcoreveganer eller hårdnackat religiösa nötter. Men nä. Jag skulle ju kunna raljera över hjärnblödningen bakom Obamas beslut att stänga Guantanamo. Men nä. Så mycket kan inte ens jag ljuga och skarva.

Eller också skulle jag kunna hävda att Brynäs är ett pisslag med trist klack. Men vem skulle bli förbannad av det? Hade inte min ex-redaktör Jon redan för flera år sen fått Rolf Lassgård att säga upp sin prenumeration efter en riktigt elak recension så skulle jag ju kunna försöka mig på det spåret. Och så här ett år i efterhand är det väl ingen som blir upprörd över konstaterandet att alla som inte dansar är våldtäktsmän?

Jag får nöja mig med att hävda att alla som inte fattar att de första 29 sekunderna på låten ”Epilepsy Is Dancing” från Antony & The Johnsons färska album ”The Crying Light” är bland det vackraste som har gjorts, måste vara präktigt dumma i huvudet. Totalt fel-lobotomerade. Helt slut.

Shit vad vågad jag är. Jag är verkligen cutting edge då det kommer till provokativa krönikestatments. Nu kommer redaktionen att bombas med upprörda röster som kräver att jag aldrig mer ska få röra ett tangentbord.

Däremot är jag osäker på huruvida Antony & The Johnsons är tjejmusik eller om det är okej för grabbarna att gilla det också. Fast det är nog ganska oviktigt.

Håkan Durmér

Krönikör på GD Nöje

Mer läsning

Annons