Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hyllning med glimten i ögat till hårdrocken från 80-talet

/
  • Rock Of Ages. En musikal som har både härlig hårdrocksmusik med 80-talsprägel, humor och eldiga shownummer. I centrum praktiskt taget hela tiden står Johan Rheborg.
  • Kee Marcello spelar sig själv. Här uppvaktas han av Stacey Jaxx (Peter Johansson) och har berättaren Johan Rheborg bakom ryggen.

Övriga i ensemblen får ursäkta, men utan Johan Rheborg hade denna ”jukeboxmusikal” varit nada. Han spelar en roddare med långt stripigt år, men är också berättaren och den förlängda armen till publiken.

Annons

En vansinnigt skojig sådan som på sitt sedvanliga manér släpper ifrån sig kommentarer och oneliners så det står härliga till.

Johan kör också hårt fysiskt sett och efter den inledande kvarten med ett Van Halen-intro lär hans puls vara bortom alla gränser. Trots hårdträningen inför denna föreställning i den retroaktiva hårdrockens tecken.

Om Johan, i viss mån tillsammans med Peter ”Tysken” Magnusson, är den sammanhållande kraften på den humoristiska sidan är forne Europe-gitarristen Kee Marcello lagkapten för den musikaliska delen. Där står Joacim Cans (som den övervintrade rockern och ägaren till Bourbon Bar på Sunset Strip) och Peter Johansson (som den egotrippade rockstjärnan Stacee Jaxx) för de dominerande rösterna.

Ja, beträffande melodiösa hårdrockspipor måste också Bruno Mitsogiannis och Mari Haugen Smistad nämnas. De spelar huvudrollerna Drew och Sherrie som har en komplicerad men banal kärleksrelation, typ ”Grease” eller liknande.

Handlingen i storyn är banal, men det är fartfyllt, roligt och en fröjd för oss som gillar hårdrock från pionjärseran. Ett pärlband av gamla hits levereras under de båda akterna, exempelvis ”Livin’ In Paradise”, ”We Built This City”, ”We’re Not Gonna Take It”, ”Cum On Feel The Noise”, ”Here I Go Again” och så ”The Final Countdown” som Kee Marcello föräras att inleda andra akten med.

Gitarrgurun passar också på att ge några kängor i skrevet på gamle kompisen Joey Tempest. Att de både numera är ovänner borde kanske ha tonats ner, inte för att jag ogillar ironi men det blev litet väl mycket i detta sammanhang. Däremot satt en hel del andra svenska referenser perfekt i den fria översättningen av Edward af Sillén.

En underhållande och frisk vårfläkt på Stockholms privatteaterscener är det i alla händelser.

Stefan Andersson

Mer läsning

Annons