Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I valet och kvalet

Annons

Den 15 april var den slutliga anmälningsdagen till högskola och universitet. Missar du den måste du ägna ytterligare ett halvår eller till och med ett år med att tugga på pennspetsar och göra rosetter i håret medan framtiden håller högljutt maskineri i bakskallen. Vad ska man bli när man blir stor då?

Personligen är större det enda definitiva och logiska svaret. Större åt alla håll och dessutom äldre. Och trots att jag just nu svamlar i mörkret känner jag att det är bättre att söka en någorlunda intressant kurs och hitta en ljusstrimma som kanske leder vägen än att bara skita i det och få ansiktet mosat när jag springer rakt in i en (släckt) lyktstolpe. Metaforiskt talat. Man får väl chansa liksom, och passar det inte då – så kommer det fler år. Poängen är att man kan få göra åtminstone ett val när tiden för inskolning, SMS-lån för litteratur och den allmänna nervositeten ska sätta in.

En av mina större brister är att jag kallar mig tidspessimist när jag egentligen är tidsoptimist och bara borde bli tidsrealist. Därför satt jag där, kvällen den 15 april och skrollade i panik upp och ner på högskolornas program- och kurssidor för att hitta NÅGOT som skulle kunna falla mig i smaken. Det var som hämtat ur MacGyver när han ska desarmera en tuggummibomb. Eller när en lanande 15-åring hög på Joltcola är i slutskedet på en WoW-turnering. Svetten rann, händerna skakade och enerverande trudelutter kunde höras i bakgrunden.

Till skillnad från herr MacGyver eller den höga 15-åringen hade jag inte en jävla aning vad jag sysslade med. Det blev inte heller bättre när jag faktiskt insåg vilket utbud vi har i Sverige. Som att få en feltryckt telefonkatalog upptryckt i ansiktet där alla heter Leif Andersson och man måste hitta den rätte i härvan inom en tidsbegränsning. Lägg dessutom till att du är kissnödig. Då har vi min lagom panikartade situation i bild.

Podiatri? Didaktik? Tamil? Nautik? Mekatronik? Vad är allt detta? Ska man bli ekofilosof? Nja. Läsa fackspråk på finska? Eh, nej. Freds- och utvecklingsstudier? Då har vi snart ett tredje världskrig i sikt. Fri konst? Ja, jag gör kullerbyttor och målar ett äpple på en vägg sen kommer jag att lessna. Hushållsvetenskap? Passar nog inte den som fått Lingongrova att brinna i ugnen. Skulle jag studera samhällsvetenskaplig statistik slutar det med att Dubai får ett oroväckande meddelande om att den svenska befolkningen drastiskt minskat till 430 personer.

Med andra ord var jag rätt oroad. Och rätt stressad. Men till slut, efter mycket grävande och efter så mycket skrollande att handen var sånär på skinnflådd, hittade jag ändå en hel del jag tyckte om. Som jag lyckligt nog förstod vad de innebar. Och med bara någon timme kvar till att ansökningsslussen stängde sökte jag in.

Trots mina såriga händer och svettpölen på tangentbordet är jag nu i efterhand rätt tillfreds med att vi har så många val. Det är det inte många som har. Och även om jag till hösten hellre tvångsrakar av mig håret än att plugga så är det väl så. Då får jag ju åtminstone välja.

Så jag är optimistisk, jag hittade min Leif Andersson och desarmerade den där jävla tuggummibomben. En liten ljusstrimma är i sikte och så länge jag slipper få ansiktet mosat i mörkret är jag mäkta nöjd.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons