Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce

På nya Thåström-albumet, alldeles utmärkta "Beväpna dig med vingar", finns den ypperliga "Samarkand".

Annons

Där hyllas Nina Simones röst, John Cales fiol i "Venus In Furs", Gun Clubs låt "Mother Of Earth", Bob Dylans "Ballad of Hollis Brown" och Whitney Houstons tolkning av Dolly Partons "I Will Always Love You". Där borde alla Thåströms fans gräva djupt tills de hittar allt som bygger upp hans värld.


Journalisten Jan Gradvall ägnade nyligen en hel krönika i Expressen åt att nysta i alla kulturella referenser som "Samarkand" bär på. Låt oss fastna vid Gun Club, bandet som blandade träskblues med punkens energi och karismatiska sångaren Jeffrey Lee Pierce. Denne influerade Thåström redan på Imperiettiden och har sedan dess följt honom genom karriären, via "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce" till just "Samarkand".


Jeffrey Lee Pierce dog 1996 av en hjärnblödning och hade även svåra sviter av dålig lever på grund av långvarigt missbruk. Han var besatt av precis den typen av ödesmättade, nästan klassiska dramer i sydstatsinfattning, som Leadbelly och andra 1920-talets bluesmän hade berättat.


Jag ska erkänna att jag har ganska svårt för blues, oftast känns den alldeles för maskulin för min smak. Men när jag lyssnar på Leadbelly, Blind Willie McTell eller Charlie Patton så hör jag något mer nervigt intressant än vad jag hör hos Stevie Ray Vaughan. Kanske var det därför jag föll pladask för Gun Club i början 1980-talet, i en tid då all musik var förvirrande och rocken kändes död.


De två första skivorna som bandet gjorde, "Fire Of Love" och "Mother Of Earth", tillhör mina absoluta favoritskivor och nu, när jag lyssnar igenom dem igen medan jag skriver detta, så inser jag att Nirvana hade exakt samma nerv och givetvis spelade bandet in Leadbellys "Where Did You Sleep Last Night" på sin akustiska MTV-spelning.
Gun Clubs fortsatta skivutgivning är extremt brokig och svårföljd med en massa mer eller mindre olagliga liveskivor, men de två första och "Mother Juno" bör ni kolla upp om ni är intresserade av musik som brinner.


Häromåret kom "We Are Only Riders" med The Jeffrey Lee Pierce Sessions Project, en skiva som utgick från en kassett med låtskisser som hans kompis Cypress Grove hittade. Kassetten var i för dåligt skick för att ges ut men precis som Beatles gjorde med Lennons demo till "Free As A Bird" så gick de vidare med nya pålägg och framför allt så tog de in sångare som hade relationer till Jeffrey, bland andra Debbie Harry, Nick Cave och Mark Lanegan. Skivan är precis så bra som man kunde hoppas om man gillar ödslig storskalig vemodig rock.


I dagarna kommer uppföljaren och utan att hört den så verkar "The Journey Is Long" vara av samma kaliber. Cave, Lanegan och Debbie Harry återkommer och får sällskap av flera. Så alla ni som är intresserad av musik som låter gravallvarlig men ändå spännande, låtar som har historier om ond bråd död att berätta bör verkligen kolla in detta.


Inte bara Thåström hyllar Jeffrey, även Blondie hyllar honom i låten "Under The Gun". Jeffrey var faktiskt ordförande för Blondies fanclub, allt för att komma nära Debbie och det var han som föreslog att Blondie skulle spela in Nerves låt "Hanging On The Telephone".


Det finns en finfin dokumentär Ghost on the Highway: A Portrait of Jeffrey Lee Pierce and the Gun Club som ni kan också kolla in.
Och kom ihåg Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce.


PETER ALZÉN
Krönikör på GD Nöje
peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons