Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte alla kan fira jul med filmmys

För 733 dagar sedan satt jag i en sliten hörnsoffa. Det var i en röd, timrad stuga dit hemlösa människor kom och köpte frukost, tvättade kläder, ringde telefonsamtal och duschade.

Annons

 Just den här dagen var en besynnerligt kall dag med en sådan kyla som tycktes tränga igenom bävernylon. Snön knastrade under fötterna och lät likt bestick som skär i porslin.

Jag var där i egenskap av journalist. Denna speciella kombination av betraktare och deltagare. Det var en tidig morgon, tv:n stod på i hörnet och hörnsoffan blev långsamt fylld av flera personer. Egentligen var det en morgon som alla andra, med enda skillnaden att den här dagen skulle förändra och påverka mig under en lång tid framöver.

Det är omöjligt att säga hur länge de talade till mig. När reservationens dämningar sjunkit undan fanns där ett flöde som aldrig tycktes ta slut. I den där hörnsoffan berättade människor om sina liv och om hur julen kan vara för den som inte har det där som man tror att alla har.

Kent, 68 år, mindes alla de jular då han sovit i snödrivor. Numera betraktade han julafton som vilken annan dag som helst. Julen hade liksom mist sin charm.

Kurt Ove och Ulrika hade precis fått sin första gemensamma lägenhet. Där skulle de fira sin första jul tillsammans. Äntligen en jul innanför fyra väggar och inte utanför dem.

Lalle, 56 år, köpte en tandkrämstub varje månad under året och gav bort tuberna i julklapp till sina tre döttrar. Lalle avskydde julen eftersom den blivit en symbol för ensamhet. Han beskrev hur det kändes när gatorna blev tomma och hur ont ensamheten kunde göra.

Kanske kan man undra vad den här historien gör i en spalt som handlar om film. Allt började med att jag missnöjt läste tv-tablåns utbud av julfilmer, Göta kanal 3, Ett päron till farsa firar jul och Sällskapsresan. Jag förstod då att det skulle bli som det alltid blir, man ligger där i soffan med matkoma och ser på någonting som man redan har sett tillräckligt många gånger och som man inte vill se igen (det enda rörliga material jag ser fram emot är David Finchers Girl With The Dragon Tattoo).

Ibland glömmer jag den där tidiga morgonen för två år sedan. Jag glömmer att det mötet förändrade mig. Jag minns att julhandeln spåddes slå alla rekord det året, vilket den senare också kom att göra. Jag minns verkligheten i den röda, timrade stugan som var och är högst påtaglig.

Ibland krävs ingen livskris för att man ska få perspektiv. Matkoma, tv-soffor och sällskap är att ha det bra. På riktigt.

Veckans filmtips: ”I Saw The Devil” är en sydkoreansk thrillerskräckis vars exemplariska foto är en ren fröjd för ögat. Kyung-chul (Choi Min-sik, mannen som spelar i ”Old Boy”) är psykopat och seriemördare. Det finns ingen hejd på honom. En dag mördar han en ung kvinna vars man är polis. Poliskommissarien blir besatt av den märkliga seriemördaren och fylld av hämndbegär.

Storyn är tät och får en att fundera över vem som är människa och vem som är monster.

STINA LOMAN

Filmkrönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons