Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte bara de unga jublar över nya ”Twilight”

Annons

Den senaste Twilight-filmen ”Breaking Dawn – del 1” har inte fått något varmt välkomnande av filmrecensenterna. Följden blev att jag hade riktigt låga förväntningar. Väl i biosalongen kan jag säga att jag, och förmodligen flera med mig, slutade att vara betraktare. Knäpptysta sögs vi in. Blev en del av fantasivärlden och det som utspelade sig där. Jag lämnade mina politiskt korrekta åsikter vid dörren. Och bra blev det.

När det gäller Twilight-böckerna och filmerna gäller det att lämna många föreställningar åt sidan. Mormonen och författaren Stephenie Meyer håller inte alltid en särskilt högt strävande kvinnosyn. Snarare tvärtom. Vampyren Edward och den helt vanliga tjejen Bella förälskar sig i varandra. Det är århundradets kärlekshistoria. Bella ska skyddas av Edward. Han vet vad som är bäst för henne. Skyddas hon inte av Edward skyddar varulvskompisen Jacob henne. Hon är ju så klumpig att hon behöver massvis av manligt beskydd. Det är ju ett under att hon har lyckats överleva så pass länge utan dem båda. Jo vars.

Jag var riktigt missnöjd när jag tog tag i den första boken. Allmänt kritiskt inställd till redan hyllade trender. Men jag tvingades till att förvånas av den lite oroväckande konsekvensen – jag kunde inte sluta läsa. Äntligen en värld där man var tillåten att drömma. Att vara ung. Och att tro på existensen av en annan typ av kärlek.

Böckerna har översatts till över trettio språk och sålts i 116 miljoner exemplar. Filmerna har hittills medfört ett kassa klirr på tolv miljarder kronor. Dessvärre lär man nog säga att filmerna har fått agera ett bristfälligt komplement till böckerna. Ändå köar vi utanför biosalongen, vuxna kvinnor skrider in i salongen med tajta Team Edward t-shirtar. När filmen är slut vill vi inte resa oss. Jag sipprar på det kalla kaffet för att vakna till. För att komma tillbaka till den verkliga världen.

Inför den nya vampyrrullen plöjde jag mig igenom de övriga tre filmerna. Skrattade för mig själv. Kanske är det passionen. Sagan som alltid fungerar. I alla tider. Alla gånger. I film nr 2 ”New Moon” sitter Edward och Bella i skolans klassrum och ser på en tidig filmatisering av ”Romeo och Julia”. Läraren ber Edward citera Romeo. Läppar, ta ert sista andetag och ge er sista kyss. En oändlig affärsuppgörelse med det fängslande döda. Plötsligt sitter jag där i klassrummet och minns precis hur det kändes att snegla mot killen man varit kär i flera år, man visste hur han andades och avgudade allt han sa. Den känslan försvinner ju med allt förnuft man får senare. Som tur är. Kanske.

Veckans filmtips: Rubens Östlunds ”Play” håller precis den höga nivå som föregångaren ”De ofrivilliga” gjorde. Långa scener, statiskt foto och barn som agerar så bra att jag helt glömmer att det är ett skådespel. Jag önskar att man kunde säga att de frågor som filmen tar upp inte är viktiga, men det är de. Riktigt viktiga.

STINA LOMAN

Filmkrönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons