Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag var nära att döda en person i publiken

En gång i tiden spelade jag ishockey. Nä, nu ljög jag lite, jag tränade och fick spela två matcher i GGIK:s berömda 63-lag. Jag gick då i åttan och behövde hitta någon träningsform.

Annons

Det var kul, men killar som Niklas Wikegård och Micke Lindholm var liksom på en högre nivå än jag. I stället startade jag mitt första punkband, Pink Pyjamaz.

Efter några år i musikbranschen så skapade jag, Åke, Tommy och Rockis ett partyband som kuppade på spelningar. Vi gjorde en grej av att nästan aldrig repa utan bara hoppa upp och spela på galor som vi bevistade.

Pecka and The Peckers blev ganska populära, för detta var på den tid då inga band spelade covers och allvarlighet var ett honnörsord. Vi struntade i det och garvade oss igenom låtar av Sex Pistols, Cure och Elvis.

Men under en konsert gick det totalt överstyr. Vi fick en släng av hybris och skulle vara förband till stans bästa band, PF Commando, i Polhemsskolans aula. Problemet var att vi tyckte vin var en bra sportdryck den kvällen och sen blir det så pinsamt att jag i stället låter ett gammalt lokalt fanzine (New Muzak) föra berättelsen framåt:

”Pecka och hans inkompetenta band måste vara Sveriges i särklass sämsta band. De spelade fel och kom av sig ett otal gånger. Ur det ohyggliga larmet kunde ett antal covers uppfattas som så vidriga versioner att låtskrivarna skulle kunna stämma Peckers för misshandel.

Som slutkläm var Pecka himself nära att döda en människa! Pecka skulle slå sönder sin gitarr men tappade greppet och gitarren flög ut i publikhavet, 69 pers. Projektilen träffade en tjej i ansiktet och studsade sen vidare ett par meter åt sidan. Flickstackaren klarade sig utan några allvarligare skador men det luktade rigor mortis lång väg”.

Precis så var det. Vi hade kommit på den briljanta idén att jag skulle slå sönder Åkes gitarr, men precis när jag skulle slå den mot scenkanten så tappade jag greppet och den flög ut i publiken, träffade ett säte där Di Levas flickväns kompis satt.

I många år hade jag tron att det var så, men när jag långt senare berättade den här historien för några elever på skolan så visade det sig att de spelade hockey med sonen till tjejen som fick gitarren på sig. Jill, som hon heter, hade faktiskt blivit träffad av gitarren men eftersom hon hade utegångsförbud så vågade hon inte berätta för någon att hon hade världens största blåmärke på axeln.

Det roliga i den här berättelsen är att Jill i dag är bekant som den fantastiskt lovande Elias Lindholms mamma och hon är gift med den tidigare nämnda Micke.

Snart fyller jag 50 år och kanske är det så att jag har en 50-årskris. När jag skulle bli 30 gick jag ner mer än 30 kilo, när jag blev 40 bytte jag jobb och skilde mig.

Nu, när jag ska fylla 50 så har jag börjat spela punk igen och i morgon har Pecka and The Peckers sin första inofficiella spelning på 30 år.

Jag lovar att inte försöka slå sönder min gitarr igen.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons