Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jöback vann matchen mot Young

/
  • Uppemot tusen frossande matgäster fick uppleva Paul Young  i GTK-hallen och 2 700 personer kom för att se Peter Jöback i Läkerol Arena.

Sverige eller England? Hockeyhallen eller tennishallen?
Peter Jöback eller Paul Young? Vem levererade mest – och bäst?
Tja, svaret är nog ganska givet även om jämförelsen haltar betänkligt. Som skillnaden mellan äpplen och päron.

Annons

2 700 personer kom för att se Jöback komma hem igen till jul. Inte illa om man betänker att det bara kom 4 000 till Globen. Det var en vacker, stämningsfull och fullkomligt briljant show. Lägger utan vidare ytterligare ett fång rosor till den hög av blommor han redan fått under den turné som i kväll avslutas på Löbergs Lila Arena i Karlstad.

Han är ett fullblodsproffs från topp till tå och det var länge sen han gjorde sig av med musikalstämpeln. Peter Jöback kan betydligt mera än så.

Samtidigt: Uppemot tusen frossande matgäster minglade och stimmade i GTK-hallen. När klockan slog 21 (när Jöback var inne på slutfasen av sin konsert) var det dags för Paul Young att kliva ut på scenen i sporthallen på andra sidan parkeringen. En hel annan grej, förstås, inför glada människor som i huvudsak festade på sina arbetsgivares bekostnad (åtminstone till en viss gräns).

Paul Young från Londons förstad Luton har hunnit bli 52 år, men han har bevarat sin ungdomliga charm och kämpat mot mångåriga hals- och röstproblem. Låtarna var av typiskt 80-talspopstuk och även om inte ”Wherever I Lay My Hat” (singeletta i England tre veckor 1983) fick plats i spellistan så gjorde han vad han kunde för att fånga publikens uppmärksamhet.

Något ensidigt för att inte säga tråkigt i mina öron, men jag fick i alla fall höra Pauls version av Daryl Halls ”Every Time You”, som blev hans smashhit under sötebrödsdagarna för 23-25 år sen. Även ”Come Back and Stay” (som kom två år tidigare) fick vissa ur publiken att tjoa igenkännande. Men att kalla framträdandet för succé vore att överdriva, det var okej men inte mer.

Peter Jöback däremot höll ett fast grepp om publiken från början till slut. Främst tack vare sin eminenta pipa, men också med ett begåvat mellansnack. Jöback klarade elegant balansgången och övervann faran att bli patetisk. Man behöver inte bli en manisk städare eller en fjäskande bagare bara för att det lackar mot jul. Bättre att stanna upp, ta det lugnt och reflektera över vart man är på väg i livet. Sannsagan om den spontana vapenvilan som rådde mellan tyska och brittiska soldater vid respektive skyttegravar 1914 gillar han skarpt.

Mästerstycket ”Ave Maria” hanterade Jöback rysligt bra liksom Leonard Cohens ”Hallelujah”. Han blandade relativt nyskrivet material med klassiker. ”Snön föll” är helt suverän, ”Little Drummer Boy” är en personlig favorit och ”Guldet blev till sand” kom han givetvis inte undan. Att Peter Jöback även kan spöka ut sig litet grand, mitt i all melankoli, visade han prov på i ett humoristiskt Disney-medley.

Stockholm String Session och bandet under ledning av gitarristen Lars Halapi förstärkte alla intryck, tillsammans med sångförstärkningen Sara Isaksson.

När den pågående julturnén är över väntar nya äventyr för Peter Jöback. Strax efter årsskiftet flyttar han till en nyinköpt lägenhet i Greenwich Village, New York.

Målet är en internationell musikalkarriär.

Jag skulle tro att publiken lämnade Läkerol Arena glada och belåtna. I grannhallen fortsatte festen med dans till Barbados.

Mer läsning

Annons