Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärlek och hat, underhållning och masspsykos

Februari har aldrig varit min favoritmånad. Den toppar snarare topp tre av månader jag kunnat klara mig utan.

Annons

Detta mycket på grund av att det fortfarande är kallt, mörkt och lite hopplöst men också för att februari inte bara innehåller den folkfest vi kallar Melodifestivalen, som jag är lika dåligt mottaglig för som en sjuttis Gammeldansk, utan även tvångsromantiska Alla Hjärtans Dag med allt puttinull det innebär.

Jag låser gärna in mig denna period med all proviant som kan tänkas passa in i ramen hemmaexil och detta mönster har jag strikt hållit mig till de senaste åren. Enligt manual snurrar jag in mig fyra varv i ett duntäcke, släcker alla lampor och tänker att jag nu om någonsin behöver lite god underhållning. Eftersom det i vårt vackra grannland – som man råkar bo i – råder brist på ironisk humor föll det sig naturligt att för ett par kvällar sedan plöja igenom Grotesco 2 för att fylla välbehagsförrådet.

I det mycket underhållande avsnittet Underhållning (det säger sig självt) driver Grotesco-gänget hejdlöst med det kulturfenomen tre miljoner svenskar sitter och suger i sig fördelat på fyra delfinaler och en andra chans. När de i hela programmet byggt upp att något så bisarrt som att Hitler hade kunnat funka som programledare för Melodifestivalen förutsatt att hela publiken är helt bakom flötet skrattar jag gott, byter sedan kanal och hamnar av slump på SVT. Där och då kunde jag definiera ironi, på riktigt. För där får jag ser exakt samma euforiska publik med fula hemmaplakat som för tio sekunder sedan, men nu är Hitler utbytt mot Sean Banan. Dock är det på riktigt, i Sverige, live.

Verkligheten kom ikapp mig illa kvickt.

På senaste tiden har jag kommit mer och mer underfund med att stor del av den underhållning vi har att tillgå gärna ligger och gränsar på något psykiskt ogreppbart. Lite på samma sätt som det är en fin gräns mellan kärlek och hat verkar det vara lika tunt skikt som skiljer folklig underhållning och masspsykos åt – frågan är bara när.

Är det underhållning så länge det är en show? Går allt bra att kolla på så länge vi tittare känner oss delaktiga genom rösträtt? Skulle vi då kunna göra en partidebatt folkligt och sådär übertrevligt om Reinfeldt hade fjäderboa och en vindmaskin ständigt gick genom Anders Borgs långa svall? Carl Bildt står självklart för pausuppträdande med att taktlöst framföra ”Fyra Bugg och en Coca-Cola” och joker är ingen mindre än Birgit Friggebo som gör comeback med ”We Shall Overcome”.

I min mening borde detta vara ett nystan för ett gäng ambitiösa psykologstudenter att dra i för jag kan inte förstå hur synapserna skulle vara i ordning när man samlar familjen för att kolla på något som ingen får något utav. Den kostnad, produktion och sändningstid hade ju kunnat nyttjas till något med en gnutta substans i kan jag tycka. Studenterna kan ju då i samma veva utreda en förmodad epidemi av idioti med tanke på att svenskarna precis skickat Sean Banan till final i en musiktävling vi haft i 53 år.

Copacabanana är ett sätt att vara – långt, djupt inne i ändtarmen, säger Sean om sitt bidrag. Vad kan detta betyda? Att ändtarm är metafor för en uppbullad folkfest utan konsistens? I sådana fall är Copacabanana synonymt med bajs.

Ja... det låter i alla fall vettigt. Jag försöker framöver hålla mig undan allt februarispektakel så gott det går. Kanske ska jag slipa på en politikerfestival med en sjuttis Gammeldansk.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons