Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att klara sig utan studielån

Annons

Förmodligen har jag pluggat mer än dig. Eller snarare – för din skull hoppas jag att jag har pluggat mer än vad du har gjort. För annars har du slängt bort väldigt, väldigt mycket tid. Själv gjorde jag 18 månader i Linköping, tre år i Stockholm och tre-och-ett-halvt år i Småland.

Sjukt många högskolepoäng. Och jag vet inte om jag haft så mycket nytta av dom. Men som tur var lyckades jag hålla mig borta från CSN under tiden. Annars hade jag haft en fyrarummare på Öfre Östermalm i studielån. Och chansen att jag hade kunnat casha tillbaka den under den här livstiden är ju inte direkt stor.

Det låter säkert råpatetiskt, hyggligt löjligt och aningen tragiskt – men trots alla högskolepoäng så har jag lärt mig allt jag kan från James Dean Bradfield och Robert Smith. Det är dom två som har format hela min världsbild. Något som jag inser när jag knallar hemåt från Brända Bocken med The Submarines cover på The Cures ”Boys Don’t Cry” i lurarna.

I oktober 98 spelade Manic Street Preachers på Münchenbryggeriet. Enligt Per Bjurman, som ju var Recensent-Jesus på den tiden, var det saggigt och symfoniskt. Men det var inget jag märkte av. I stället blev jag så knockad av James Dean Bradfields högtravande monologer att jag lovade mig själv att aldrig mer ens fundera på att rösta borgerligt. Där och då lärde jag mig allt jag kan om politik. Det kanske inte är ett okej argument att använda då det är dags för riksdagsval. Men sen den kvällen har jag alltid resonerat att om vänsterblocket duger åt Manic Street Preachers, så duger det för mig med. Saggigt eller inte. Så har det fått bli sen dess.

Två år tidigare såg jag The Cure göra en maratonspelning, som bland annat innehöll åtminstone 40 minuter extranummer. Och någonstans mellan ”Friday I’m In Love”, ”Jupiter Crash” och ”Just Like Heaven” slog den till som en slägga över pannbenet. Det var ”Men det är ju så här det är”-tanken som dök upp och trängde bort alla andra tankar. Och när ”Boys Don’t Cry” plockades fram för att knyta ihop säcken, var jag totalt övertygad om att Robert Smith var den enda livsguide jag någonsin kommer behöva.

Visst. Det är säkert bra att kunna lite handelsrätt. Och det är klart att det var intressant att slöbläddra lite i kurslitteraturen om antikens kultur och samhällsliv. Men ingen av alla de föreläsningar som jag betade av under mina åtta år med kårleg gav någonsin mer kunskap om någonting än vad textraden ”I would say I’m sorry, if I thought that it would change your mind” gjorde första gången jag hörde den.

Och när jag knallar hemåt från Brända Bocken och repeatlyssnar på The Submarines helt briljanta valiumversion av ”Boys Don’t Cry” dyker just den textraden upp var 210:e sekund. Det är då jag inser att högskolepoängen kanske inte gav så mycket mer än rätten att ta åt sig då Doktor Kosmos mellan varven råkar tillägna en låt till alla dom med över 200 högskolepoäng på kontot.

Men vadå? Jag tog ju i alla fall inget studielån. Och jag lärde mig ju allt jag behöver veta ändå.

HÅKAN DURMÉR

Mer läsning

Annons