Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lycka är att vara förkyld

Annons

Snuvig och förkyld med konstant hosta och underliggande huvudvärk är väl inget vi räknar in som en del av sommaren. Det är i alla fall inte vad jag brukar räkna upp som attribut på en svensk sommar, typ som med Hultsfredsfestivalen och sillburkar. Ändå är sommarförkylningen för mig lika väntad varje år som den där efterblivna playboybunny-kostymen är på någon brud med svajande självkänsla på en Halloweenfest.

Opassande, ganska jobbigt och bara så jävla förväntat med andra ord.

Att tycka att förkylningar är extremt jobbiga är väl en norm och en självklarhet. Och helt förståeligt, för egentligen är det ju så. Snoret rinner när man står upp och ligger man ner får man andnöd. När man vänder sig i sängen förflyttar sig vätskan med gravitationen och helt plötsligt är man kletig i halva ansiktet. Man hostar så håret blir statiskt, nyser med likvärdig kraft som en raketuppskjutning och medmänniskor står helt plötsligt två meter längre bort än vad de vanligtvis gör. Det är så synd om oss förkylda, och bara rätt mängd mediciner och stor dos sympati kan läka det vi lider av. It’s common fact.

Men hos mig, och tydligen bara hos mig, har någonting nyligen slagit fullkomligt snett. I och med att förkylningen marscherade in kände jag mig, helt plötsligt sådär, alldeles brutalt lycklig och nykär. Hur konstigt det nu än låter. Jag har bultande huvudvärk och är svimfärdig – men skrattar och är glad när jag mosar högerfoten mot vardagsrumsbordet. Skallen är tung och ansiktet är precis sådär osexigt uppsvällt – men jag dansar oberört omkring på rosa moln.

Jag är kär i alla jag möter och uttrycker min kärlek och uppskattning till vilt (nåja, nästan) främmande människor. Kan ni se framför er hur roligt det här måste se ut? Ju mer jag hostar och blir röd i ansiktet desto bredare ler jag. Fruktansvärt konstigt. Folk borde vid det här laget ha ringt såväl psyk som narkotikaroteln. Men jag finner hela den här situationen som någonting alldeles utmärkt, jag får vara sprudlande glad i min värsta stund.

Hela perioden av snorpapper och nässpray har gått galant, men med undantaget när folk börjar lägga sig i. Och det av ren vänlighet dessutom. Att ryta i som en rabieshund mot någon som erbjuder mig Ipren verkar inte vara så populärt. Inte heller att försöka förklara att jag är ”gladare än någonsin när jag hostar upp levern”. Att vilja vara sjuk bara några dagar till är tydligen fullkomligt politiskt inkorrekt.

Men jag är inte naiv nog och tror att snor och apoteksplundring är det nya Prozac, jag förstår såklart vad det här bottnar i. Jag har uppenbarligen varit upp över öronen kär och lyckligare än någonsin någon gång i min livstid och jag bara råkade ha en grov förkylning på gång just då. Jag tackar mina aktiva centrum i hjärnan för det.

I skrivande stund har jag varit lycklig och snorig i en vecka. Jag håller tummarna för några glada dagar till. Nässpray och apotekare ska bojkottas och sen skiter jag i om jag är lika politiskt inkorrekt som en slampig kostym på Halloween. Jag är i alla fall lycklig.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

Mer läsning

Annons