Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maggio var bäst – i alla kategorier

Okej. Jag hade fel. Totalt fel om 2011. Jag trodde inte Veronica Maggio skulle klara sig lika bra utan producenten Oskar Linnros. Facit: Med ny producent blev hon ännu bättre.

Annons

Maggio släppte årets svenska singel. Årets svenska album. Och hon var årets svenska liveartist. Maggio var helt enkelt årets svenska artist – alla kategorier.

Men även bakom Maggio fanns det massvis med bra svenska grejer. Alexis Weak kickstartade året med sin efterlängtade debut. Och sen flöt det bara på. Korallreven, Mattias Alkberg, Lykke Li, Serenades, Sound of Arrows, Rebecca & Fiona, Jonathan Johansson, Syket, Ison & Fille, Kriget och Deportees släppte alla grymma skivor. Timbuktus ”Resten av ditt liv” blev årets roligaste disslåt och Maskinen satte ihop årets bästa video. Plötsligt hade Svenska Björnstammen gått från rolig blogghype till megastora. Och då bloggarna skulle sammanfatta 2011 hade The Deers Tracks låt ”Ram Ram” tagit sig in på en rad olika årsbästalistor. Även Mauro Scocco hade en ordentlig formtopp under 2011. Fast även om hans ”Musik för nyskilda” var en snudd på briljant skiva hade Mauro sina största stunder på Twitter, där han totaldominerade.

På papperet borde Jay-Z och Kanye Wests gemensamma ”Watch The Throne” ha blivit årets album. Men då världens två största möttes blev magin inte omedelbar. I stället blev Drakes och Wiz Khalifas två lättlyssnade album favoriterna. Och inom den kreddigare delen av hiphopfloran ägde OFWGKTA det första halvåret.

Kate Bush, PJ Harvey och Björk återvände alla med imponerande skivor. Fast de blev ändå överglänsta av James Blakes självbetitilade debutalbum. 2011 började indien kännas kul igen. Och det tackar jag Yuck, The Pains Of Being Pure At Heart, The Vaccines, Ra Ra Riot och Foster The People för. Live missade jag det mesta. Inget Arcade Fire. Inget 2manydjs. Inget Coldplay. Inget System Of A Down. Men det kvittar. För jag såg Prince. Enbart maratonversionen av ”Purple Rain” var värd att dö för. Och det var ändå bara upptakten till årets bästa spelning. I övrigt är Crystal Castles på Hultsfred och Swedish House Mafia i London det jag tar med mig från liveåret.

I normala fall hinner jag knappt ens läsa mailen. Men i år läste jag en hel del. Sci-fi-nörden i mig frossade i Metro 2034, sedan var det bara att gå över till Haruki Murakamis 1Q84-svit. Men den bästa läsningen var premiärnumret av Fienden. Aldrig förr har tevespel hanterats med sånt allvar och sånt djup som i Fienden #1. Och snart kommer Fienden #2.

2012 då? Konsertmässigt kommer det bli en rysare. Tom Petty. Stone Roses. Drake. Troligtvis lär vi även få se Radiohead i Sverige. Ett nytt Grand Theft Auto-spel släpps. Och vi kommer rodnaslyssna oss generade till Ansiktets debutskiva, som kommer slå stort. Men 2012 kommer ändå bara bli ett mellanår. För nu är det dags att börja se fram emot 2013. Varför? På grund av de tre magiska orden: Daft. Punk. Turné. Att världens svängigaste robotar ska ut på turné igen får mig att vilja snabbspola mig igenom de kommande 12 månaderna.

Mer läsning

Annons