Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åh, så mycket det finns att välja på!

/

Annons

När mer än 40 000 besökare trängs i Borlänge blir stan nästan dubbelt så stor, dock inte på ytan eftersom arean där alla ska trängas är ganska liten. Även om det rapporteras om våld och fylla så är det lugnt inne på festivalområdet. Som vanligt ringar jag in i programmet det jag vill se, men givetvis blir det tidsödande förflyttningar och krockar.

Det första som jag valde mellan i förrgår var Veronica Maggio eller popdandyn Patrick Wolf. Bestämde mig för den sistnämnda, en engelsman som låter pompöst och storslaget, en modern och trevlig korsning mellan Divine Comedy och Beach Boys. Fiol, harpa, konstiga saxofoner och flöjt var bara några av de instrument som användes. Från start var det en ganska gles skara framför scenen men under spelningens gång växte publiken och bandet såg ganska lyckliga ut där uppe när det slutade.

P3 Session bjuder oss på lite intimare spelningar varje dag, men en ganska nonchalant spelning av The Sounds var det vi fick. Förhoppningsvis är de mer fokuserade på den riktiga spelningen senare.

Ken Stringfellow från the Posies var här allena och kände sig nog lite ensam däruppe på scenen, så helt sonika hoppade han ner bland oss i publiken för att sjunga och spela sina låtar. Hans låtar är trots bara sång och elgitarr små fina popdängor. Han ska spela flera gånger under festivalen bland annat ett set där han kompas av de gamla Borlänge-storheterna i Sator. Nu blev det, trots sånghjälp av Sonja van Hamel och Kristoffer Åström, väldigt intimt och bra men ser verkligen fram emot att få lite powerpop från mannen senare.

Även strax utanför området finns det massor av musik. Krogen Bolanche har Rock’n’roll Heaven hela helgen med många bra artister. På kvällen valde jag Casablanca, som är en sorts svensk supergrupp med folk från Sahara Hotnights, Melody Club, Alice Cooper, Space Age Baby Jane och på bas allsvenskans mest utvisade spelare genom tiderna, Mats Rubarth. De spelade rock som lutar sig mot samma sjuttiotal som Hellacopters, mycket glam, en del Lizzy, lite Bob Seger och det lät mycket bra.

M.I.A inledde med ett långt orientaliskt mantra, de stora bildskärmarna visade bilder på svastikas och somaliska pirater, dj’n spelade musik som var otroligt svängig även om den knappast kunde räknas som lättlyssnat och det tog en bra stund innan M.I.A själv var uppe på scenen. Hennes röst var ganska lågt mixad, låtarna så förvrängda och brutala att det knappt går att beskriva som dansmusik längre. Förmodligen av anledningen att detta är ingen konsert utan mer ett performance. Skärmarna zoomade aldrig in bandet eller vad som hände på scenen utan förstärkte låtarna starkt med bilder och effekter.

Under en låt tog hon upp alla fotograferna som omringade henne och några låtar senare plockade hon upp 30 fans som fick dansa på scenen i några låtar. Samplar man Suicide och Clash är man hjälte hos mig men även om hela det stora publikhavet dansade och hoppade så märkte jag när pistolskotten ljöd genom högtalarna. Pang pang pang, All I Wanna Do, Paper Planes startar och hela havet studsar lite högre.

Sist på torsdagskvällen klev The Ark upp på Utopia-scenen med Dalasinfoniettan i ryggen. En komplett orkester som förstärkte The Ark i sin karriärs avslutningsspelning och som bjöd på en hitkavalkad utan dess like. Melodiösa popdängor som satt i ens ryggrad fast man trodde inte man kunde så mycket om The Ark. En fin avslutning även om jag grämer mig att jag missade Deadmau5.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons