Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alice show liknar en skolpjäs

/

Den första lp jag köpte för fyrtio år sedan var Alice Coopers Schools out.

Annons

Då var Alice Cooper ett band som blandade 60 talets garage slammer med den nyare hårdrocken som började komma fram.
Sedan när de slog stort så var scenshowen en bidragande orsak och även när han (som senare blev en person) fick en renässans i slutet av åttiotalet spelade den en stor roll, givetvis även idag.

Även påverkan på andra artister har genom åren varit stor, Marilyn Manson är väl det bästa exemplet. Vad folk däremot ofta glömmer bort är Alice Coopers låtar, speciellt de på 70-talet som är lysande Rock’n’roll.

Efter vi fått höra en spökröst ett tag så åker ridån upp och bandet manglar igång Black Widow, Alice står högt uppe på ställning bärandes en jacka med spindeltentakler. Han är kompad av tre gitarrister som verkligen gör skäl för pengarna.
De bygger upp en riff vägg som den virile 63 åringen lätt kan ha som bas för sin show.
Den show som var så omtalad i alla pop-tidningar när jag var ung nu känns den mer som en skolpjäs men det kanske är meningen att det ska vara lite lågbudget över det hela.
Lek med ormar, spetsa fan med svärd, halshuggning och ett Frankensteins monster är de som plockas fram. Musikaliskt däremot är I’m Eighteen, Is it my Body, Under my Wheels och Billion Dollar Babies ännu grymma klassiker, även om de nya hårdare arrangemangen blir mer heavy än tidigare så är de fortfarande melodiösa nog.

Vi bjuds på en ny låt som givetvis annonseras på baksidan av Alice jacka, vi får ett totalt meningslöst toklångt mellanspel med evighetslång bas och trumsolon. Och vi kanske får några låtar för mycket men vi får en avslutande Schools out där han kompas nu av fyra! gitarrister som får igång publiken ordentligt, som hänger med och sjunger när bandet slänger in Pink Floyds Another Brick in the Wall.

Plötsligt säger han sina första ord för hela kvällen ”Thank You and Good night” men han kommer tillbaka med Sverige tröja och viftande med en Svensk flagga sjungandes I wanna be Elected. Summa summarum var det en bättre konsert än jag förväntade mig även om jag tror en hel del saknade He’s back (the man behind the mask) men sjuttiotalslåtarna låter alltjämt suveränt.


Peter Alzén

Mer läsning

Annons