Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla älskade Miss Li

Annons

Miss Li har varit en frisk fläkt i Sverige de senaste åren med sin korsning av kabaré och lättsamma pop. Sent 2006 startade hon med att släppa tre album inom ett år, förvisso planenligt sa Eggis hennes skivbolagschef. Men hon hade täckning för att göra det också. Den nu 28 åriga Linda Carlsson har ändrat lite karaktär över åren från de energiska, burleska kabaréaktiga första skivorna över de mer poppiga sångerna från hitalbumet Dancing the Whole Way Home till den nästan bluesaktiga senaste Beats & Bruises. Dessutom har hon ju legat på svensktoppen med den där duetten i 3213 veckor.

Bandet startar med första spåret från senaste skivan Devil’s Taken Her Men som är en suggestiv modern låt som inte alls låter som hennes äldre material. Själv hukar hon lite bakom klaviaturen medan hennes mycket kompetenta band bygger upp en tungsvängande ljudbild. Efter några låtar kliver hon fram i rampljuset och visar att hon är en fullvärdig frontfigur.

Problemet med Miss Li är att det hela tiden är snubblande nära att ramla ner i något crazy Klezmer eller kabaréträsk. Det är lite spexigt, lite halvcrazy som när basist, saxofonist och trummis är delikat klädda så verkar den ambitiöse gitarristen ha hämtat sin utstyrsel från Rockpalats 1984. Hon har jämförts med allt från Kinks över Kate Perry till Regina Spektor vilket säger en hel del, det är givetvis en styrka men även en svaghet att det blir så spretigt. Jag gillar de nyare låtarna mer då de känns mer som den allvarliga Miss Li och är ganska glad att hon spelar så pass många från den senaste skivan.

Men ibland bara lunkar det på och blir lite som en alldeles för seg stund men då räddar de upp det med hits som Oh Boy och You could have it (So much better without me) och då till slut går det inte att värja sig mot det goda humöret och de smittsamt vitaminberikade sångerna.

Även om jag kanske är lite ambivalent i min bedömning var inte publiken det utan älskade varenda sekund, vilket inte är så konstigt då det är lätt att älska Miss Li.

Little Marbles startade kvällen med en cover på Fat Joe & Little Waynes ”Let it rain”, sedan spelade de låtar om mat, ord, Hitler och Bromma. Little Marbles är två unga tjejer som spelar lättsam naivistisk proggig pop med extremt jordnära texter, de är möjligen toppstudenterna från Södra Latin Montesoriavdelning men det blir för mycket roliga timmen för mig.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons