Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla mina fördomar försvann

/

Att för mig få tillfället att recensera Håkan Hellström i Furuviksparken känns lite grann som att våga släppa in slaktaren till fåren.

Annons

Men jag tänkte "vilket bra tillfälle att ta reda på vad det är för magiskt med Håkan Hellström". Jag är full av fördomar, kände jag innan jag skulle åka.

Bäst att ta med mig experter, kände jag, så en kollega med vän åkte med. Båda två pratade hjärtligt om deras Håkan och det var inte svårt att förstå att de båda pratade om en artist som sprider glädje.

– Det känns som jag får följa med när Håkan växer upp när jag lyssnar på hans texter, sa vännen i baksätet.

Söndagskvällen var kall och blåsig. Jag tog ett varv runt i parken och såg en mycket blandad publik. De tre första raderna framför scenen verkade vara bokade av den yngre kvinnliga publiken – eller om det var allsångskören som stod redo.

Jag behöver inte fundera så värst länge för in på scenen klev bandet och byggde upp en snygg entré för Håkan. Och kören börjar genast sjunga med.

Vita skor med ett par svarta jeans med ett hål på knäet, en snusnäsduk som hängde ur den ena fickan och vita jeans jacka samt en hög hatt med en fågelfjäder i brättet. Jag upplevde att det blev varmare i luften på en gång. Parken fick genast festivalstämning.

Han pratade om känslor och brustna kärleksband och framförde sina egna låtar och texter med känsla som tydligt kändes i kroppen. När han hängde på sig en benvit halvakustisk Gretschgitarr kändes han komplett.

Jag kände att mina fördomar om Håkan Hellström bara rann av mig. Jag började le och kände att jag smittats av Håkans glädje. Att killen sjöng lite snett ibland kändes helt plötsligt helt oviktigt. Det Håkan lyckades göra var att framträda helt sann och öppen. Och det kändes som om han välkomnade oss alla till en fest.

När han klev ner från scenen, gick ner på knä, tog av sig hatten och sjöng rakt in i min kamera, då kände jag att jag kapitulerade. Det här var nog första gången som jag känt det som om jag vore inbjuden av artisten till denna konsert.

Mot slutet av konserten sa han:

– Vi tog med oss en låt hemifrån.

Det var "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag tror ingen kände någon sorg när vi lämnade Furuviksparken. Det här trodde jag inte skulle hända, men det hände. Nu förstår jag vad Håkan lyckas med.

Förlåt mig, Håkan, för att jag haft så många fördomar mot din musik. Du får full tärning av mig för du klev in under skinnet på mig med dina texter.

Bästa låtarna: Dom där jag kommer från, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Peder Andersson

Mer läsning

Annons