Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Aniara” drabbade Andreas ­Kleerup med kraft

/
  • Andreas Kleerup - han skrev musiken när Stockholms stadsteater satte upp Harry Martinsons ”Aniara”. Nu kommer musiken ut på skiva. Foto: Leif R Jansson/Scanpix

Att möta döden med toner. Andreas Kleerup skrev musiken när de 103 sångerna i Harry Martinsons ”Aniara” blev teater.

Annons

– Liv och död är alltid närvarande, säger musikern.

Det är Stockholms Stadsteater och den 21 januari 2010. På scenen står Helen Sjöholm och hyllade skådespelare som Claire Wikholm, Ingvar Hirdwall och Sven Wollter. I publiken sitter Andreas Kleerup. Han gråter. Stadsteatern firar 50 år med en uppsättning av ”Aniara” och han har gjort musiken. Arbetet har tagit nästan två år och att höra låtarna live, samtidigt som ensemblen gestaltar Harry Martinsons diktepos blir för mycket för Andreas Kleerup. Det är en lång föreställning. Spelet pågår en timme, två, tre timmar. Hela tiden rinner tårarna.

– Medan jag skrev musiken var jag sjuk, två gånger, en gång var det mycket nära att det gick åt skogen. Men jag liksom bara skrev på. När jag satt där sedan, såg pjäsen och hörde musiken, så fick det en mycket större innebörd för mig, säger Andreas Kleerup.

Musiken träffade honom med full kraft, som om någon annan hade skrivit den och han hörde den för första gången. Nu kommer låtarna från uppsättningen på skiva och fortfarande, ett och ett halvt år efter premiären, berörs Andreas Kleerup starkt av att höra dem.

– Bara att tänka på att Helen sjunger en text som Harry Martinson har skrivit. Att få henne i ett sammanhang där hon sjunger pop, fast med undergångstema, hela grejen är så stor, att lindra döden. Jag bölade hela premiären.

Var det bra eller jobbig gråt?

– Det var jobbig gråt. Det var gråt för att jag visste att det var så nära att jag inte skulle ha suttit där. Sedan var det grymt för jag såg hur bra det blir när olika konstformer möts och allting sitter. Det blir övermäktigt. Det var gråt från min själs avgrunder, säger Andreas Kleerup.

Och med en nypa galghumor tillägger han:

– Men inte för att det var dåligt, det vore ju ännu värre. Det var också skönt att rensa ut allt det där.

Hur var det att skriva musiken?

– Det var tungt. Fast också tungt på ett bra sätt, det var mäktigt. Men så sent som nu när vi skulle mixa skivan insåg jag att det här har tagit en stor den av mig. Att vara så nära någonting som handlar om döden, så länge, jag har nog inte riktigt släppt det.

Hur känns det nu när du ska släppa musiken på skiva?

– Det känns bra.

Hur förhåller du dig till de mörka tankarna när du lyssnar på musiken i dag?

– Det är fortfarande ganska jobbigt, där finns något som slår an. Jag hoppas att jag kan se det lite utifrån när jag får det på skiva, då kan man äntligen stänga igen det där, nu får det vara nog liksom.

Carl Cato/TT Spektra

Mer läsning

Annons