Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beardfish imponerar

/

Beardfish är på så många sätt ett klassiskt rockband med rötterna i det progressiva 70-talet. De är dock hyfsat unga och hämtar lika mycket från modern metal, hardcore och till och med pop.

Annons

Gruppens nya skiva Mammoth, den sjätte i ordningen, är den hårdaste någonsin.

Jazzen tittar bara stundtals fram och ofta pumpas musiken fram som om den kom från King Crimsons cyborgdjävulsavkomma.

Det är alltså officiellt skivsläpp på Spegeln, till tonerna av någon slags bollywood-spaghettiwesternlåt går bandet på och dränks i jublet från de fullsatta raderna i mörkret.

Det är en genomkörning av skivan, och det är redan från början otroligt tungt och massivt. Ljudbilden blir lite för basig emellanåt och gitarrerna drunknar lite väl djupt ibland.

Trots detta så spränger Rickard Sjöbloms röst sig igenom djupets mörker och mannen sjunger starkare och högre än någonsin förr. Det är som bäst då låtarna får växa länge eller är väldigt svängigt rockiga.

Konsertens och albumets bästa låtar ger viss framvikt. Men resten är inte långt efter även om Tightrope är lite väl brun. Bandet är säkert, lekfullt och fullt av genuin energi och det märks att de verkligen älskar vad de gör.

Beardfish är ett band som kan leva på egna meriter, som har en fanbase och ett eget sound trots att proggrock ofta decimeras till vad en gubbe i en skivbutik lyssnar på (inget fel med den gubben dock).

Beardfish är vad de är och det är de bra på att vara, och det finns helt enkelt inte många musiker med både den tekniska förmågan och låtskrivartalangen som Beardfishgrabbarna är beväpnande med i dagens Musiksverige.

Ludvig Blix

Mer läsning

Annons