Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bombastiskt och vackert

/

Onsdag

Annons

Det finns en scen i Gävle nu som består av bland annat Baron Bane, Anna Frank, Deer Tracks och Twiggy Frostbite. De tar inte offentligt avstånd från rock men hela deras uttryck är närmare gammal progg (alltså engelsk inte svensk progg) med dramatiska ljudkollage, tunga pukslag och helt riffbefriat.

Någon kallade dem för Gävles nya unga kulturelit. Det kanske är så men det är ganska roligt med band som tar i från fotsulorna i allt de gör, snygga klänningar uppsydda och det mesta i ljus och dekorväg är väldigt genomtänkt.

Elin Lindfors som leder bandet ser ut som en skör älva och låter som en isprinsessa. Jag har sagt Stina Nordenstams lillasyster förr och vidhåller den jämförelsen fortfarande, men mellansnacket snuddar vid Di Leva istället.

Twiggy Frostbite kastar sig mellan det bombastiska och det skimrande vackra. Ibland skulle jag vilja höra Elins röst mer, nu tangerar hon att bli ett instrument i mängden. Hon backas upp av ett band som låter postpunk möter Pink Floyd i ett Explosions in the sky-landskap. Det är kompakt och frostigt men samtidigt innerligt och mjukt. Gitarristen skapar elaka ljudbilder som möter de flyhänta lätta ljud som tangenterna skapar och allt piskas på av en trummis som verkligen hamrar in brutalitet i det vemodiga.

Vissa låtar, som Heroes och den avslutande Mazzy star, är bedövande läckra men jag har lite svårare för de mer krävande numren som är som Sigur ros elaka kusin från jazz & bluesgymnasiet.

Kvällen inleddes av det sprillans färska bandet Haha Sound som saknade basist men hade två sittande gitarrister. Klangfyllt lovande och snudd på Televisions-aktiga gitarrdueller.

Giant’s Dream spelade också. Det var minst sagt introvert instrumentalmusik som byggde upp ljudslott som fortsatte sen in i Twiggy Frostbites spelning.

”Det är ganska roligt med band som tar i från fotsulorna i allt de gör”

Peter Alzén

Mer läsning

Annons