Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Calle från Gävle gör solodebut

/
  • Calle Brickman. Gävlesonen som blivit huspianist på den stora jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. I kväll spelar han på CC-puben i hemstaden.

Den nu 21-årige Sätra-grabben Calle Brickman kom tidigt fram som ett musikaliskt underbarn, gick på Jazzgymnasiet i Gävle och fortsatte sin skoltid på Frihems Folkhögskola strax utanför Lund.

Annons

Han blev kvar därenere i söder, fast nu bor han på andra sidan Öresundsbron och har blivit huspianist på den stora och klassiska jazzklubben Montmartre i Köpenhamn.

– Ett fast jobb på fredagskvällarna, berättar Calle. Husbandet spelar med olika gästartister i uppemot fyra timmar långt in på nätterna. Oftast efter något stjärnuppträdande tidigare på kvällarna.

Men just nu är Calle ute på en Sverige-turné tillsammans med Sven Zetterberg och särskilt ser han fram emot att i dag få komma hem till Gävle och spela på CC-puben.

– Det känns alltid speciellt att lira på hemmaplan och denna gång ytterligare litet extra eftersom jag släppt mitt debutalbum just denna vecka, säger Calle. De åtta spåren sammanfattar den musik som legat mig varmast om hjärtat de gångna åren, blues och boogie-woogie. Numera handlar det i ännu högre grad om jazz också.

Sven Zetterberg är gästvokalist på plattan, som i övrigt är instrumental. Sven sjunger på två låtar, titelspåret ”Poor Old Mr Woogie” (en Chas & Dave-hit) och en version av Memphis Slims pianoblues ”Wish Me Well” i härligt samspel med Brickman.

Gävle-sonen har fem egna alster med på albumet medan skivans producent och vännen Micke Finell i The Rockarounds bidragit med en, svängiga ”Wrong So Wrong”. För övrigt låter det en smula Refreshments-sväng när Finell kommer loss med saxen i låten ”Turner”. Noterbart i övrigt är att Gävlebekante bluesstjärnan Gary Primich med och spelar munspel på ett av spåren.

– Bättre medmusikanter hade jag inte kunnat tänka mig på min första skiva i eget namn, konstaterar Calle. Både Ingemar Dunker och Tommy Cassemar från Rockarounds är ju med på plattan.

Calle fick Charlie Norman-stipendiet 2008 och när undertecknad frågar om det är ett rakt nedanstående led från Charlie och Robert Wells till honom själv blir svaret:

– De har givetvis inspirerat mig mycket, men jag är nog mera åt jazzhållet än dessa båda legendarer, även om plattan nu handlar mest om boogie-woogie. Jag älskar att solospela på pianot i shuffletempo med en skön basgång.

Mer läsning

Annons