Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De väckte publiken ur dvalan

/
  • Björnen sover. Dock inte Den svenska björnstammen i form av en grupp grymma musikkonstnärer från Norrköping.

Norrköpings eget svar på Ursus arctos, nämligen gruppen Den svenska björnstammen, skiljer sig dock avsevärt från sina artfränder.

Annons

De har inte alls legat på latsidan under vintern och den tidiga våren. Tvärtom har de hunnit med att både kamma hem två priser på P3 Guld-galan i januari och dessutom släppa sin första fullängdsskiva i form av stadiga ”Ett fel närmare rätt” i slutet av februari.

Gruppen hade fortfarande goda tidsmarginaler innan den sjusovande namnens väckarklocka ringer på Maxim i onsdags kväll. Skivan är, enligt undertecknad, riktigt vass – men skulle de lyckas leva upp till sitt eget sound när väl strålkastarljuset slogs igång? Svaret blev: ja.

Det första intrycket var att de inte ser ut som björnar, men det var väl heller inte att förvänta sig. Dock ser de inte riktigt ut som popstjärnor heller och det är en del av det som gör dem så imponerande. Vad som anträdde scenen sent omsider under lillördagens afton var ett gäng till synes vanliga grabbar men med ett rejält ess i t-shirtärmen – de gör grym musik.

Med en bakgrund av blinkade lampor och en påkostad display av diodlampor som hela tiden växlade mellan snygga bildkompositioner levererade de efterlängtade nallarna från start till avslut ett framträdande så starkt att man kunde undra vart de gömt dunderhonungen.

Scennärvaron var på topp och det smittade av sig på publiken, som effektivt drogs upp ur vinterdvalan av den intensivt inlevelsefulla musiken som lyckas vara både glad och vemodig, hård och vacker. Ofta ser man prov på artister som släpper stabila skivor för att sedan sumpa det under konserter med att vara alldeles för ”djupa”, ”svåra” eller introverta på scenen. Den svenska björnstammen undvek skickligt alla dessa fallgropar med råge, och faktum är att energin på scenen var det som imponerade allra mest.

Inspelningar och dokumentationer i all ära, men det måste konstateras att björnar för bästa effekt ska upplevas på plats, med egna ögon och öron. Och då pratar jag inte om de där snoozande, oproduktiva sjusovarna i skogen.

Scennärvaron var på topp och det smittade av sig på publiken, som effektivt drogs upp ur vinterdvalan

Christina Smedbakken

Mer läsning

Annons