Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Delilah” fick Furuviksparken att koka

/

När småningom en härlig spansk-latino-version av ”Delilah” nådde den varma sommarkvällen kokpunkten. Trivselfaktorn bland den månghövdade publiken gick upp i topp och allsången kom igång på allvar och överträffade både ”I’ll never Fall In Love Again” och ”Sexbomb” från tidigare i konserten.

Annons

Tom Jones kom, sågs och spred sin charm över åtminstone 5-6000 i Furuviksparken. Någon officiell siffra fanns inte att få men marknadschefen Erika Rydstrand uppskattade det till hela 8000...

Ja, nog var det många som mötte upp allt, flera än på Sofiero i Helsingborg i onsdags, även om rekordet i modern tid från en Tomas Ledin-spelning i ett lika underbart sommarväder stod sig.

Tom Jones stegade in på scenen knappt tio minuter efter utsatt tid, tämligen anspråklöst eller snarare fylld av respekt då han bockade djupt ut mot publikhavet. Sen satte han snabbt igång, mannen med den fantastiska rösten, en pipa som håller fast den blev hela 71 år i juni.

Uppemot 100 minuter höll han och den lysande åttamannaorkestern (särskilt blåset och gitarristen imponerade) igång och två dansanta tjejer i bakgrundskören assisterade.

Rörelseschemat var naturligtvis inte som förr och inte heller den sexiga utstrålningen. Några trosor som kastades upp på scenen såg jag inte till från min position längre bak. Men so what...de flesta kom ju för att höra honom sjunga och jag tror inte särskilt många blev besvikna. För att hålla sin pipa i full vigör drack ”tjuren” vatten praktiskt taget efter varje låt.

Tom Jones motsvarade mina förväntningar, varken mer eller mindre. Många av de gamla hitsen (självklart ”Green Green Grass Of Home” i en friserad version) inflikade han bland det modernare materialet med blues, gospel och countrystuk. Inför ”Run On” berättade han om sitt jammande på Elvis Presleys hotellrum i Las Vegas för 40 år sen. ”Då var jag där, på Caesars Palace alltså”, tjoade kamraten bredvid mig och visade upp en stot min.

”Chilly & Fever” är hans första inspelning, den blev ingen hit, men strax därefter kom ”It’s Not Unusual”. Odödlig i mina öron och den avslutade också den ordinarie avdelningen.

Sen kom några extranummer med ”You Don’t Have To Be Rich” klingande i öronen på dem som vandrade hemåt vid 22-tiden. Många lyckliga, inte minst för trivselns och värmens skull (”Thunderball” passa inte in denna dag) och att de just hade fått se och uppleva en levande legend.

Thank you, Sir Jones!

Mer läsning

Annons