Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den irländska schamanen stal showen

/

Annons

I fredags anordnades det en black star foundation-afton i kulturidealistgänget Intaktos regi. Samtliga akter kommer alltså från samma skivbolag, men där försvinner också nästan alla likheter.

Först ut är ett nerbantat Holmes som bjuder på svårmodiga countryballader som påminner om både Neil Young och Townes Van Zandt. Med slidegitarr och piano skapas en atmosfär på vilken kompositionens grund bär eller brister. Det finns stunder då det är meditativt och underfundigt på en och samma gång, men allt för ofta känns musiken lite trött och homogen. Det är i låtar som David Letterman som bandet glänser med en dynamisk närvaro i klass med Kurt Wagners Lambcop.

Efter en kort paus finner publiken en skäggig irländare sittande på scenkanten. Vad som sedan följer kan sammanfattas som en säregen och egensinnig enmansshow. Declan de Barras musik är små berättelser om orättvisa, kampvilja idioti, och fylleslag. Han gör samma sak som Tom Waits gjorde med sin musik efter att ha tröttnat på ackord och toner utan mening. Det blir små puboperor av varenda låt, Declan sjunger utan mikrofon med en stark och klar stämma. Det är folkmusik, urban folkmusik som tar med oss genom barer, tomma vägar och allt av intresse som kan hända en kringresande trubadur. Arrangemangen är sparsmakade och rösten ligger i fokus, små effekter på gitarren eller ett bordunpump från en dragspelsliknande manick. Det är kraftigt och intensivt, som om Van Morrison skulle arrangeras av John Cale och Nico. Declan de Barra är en schamanliknande artist, en på miljonen och verkligen något extra.

Meleeh belägrar sedan scenen med sin brutala och melodiska hardcore. Bandet har en tendens att övertända och gröta till det live, något som inte märks av under kvällens spelning. Thomas skrik är ovanligt kontrollerat och resten av bandet öser av materiella riff och bombastiska trumpulser utan att någon gång tappa kontrollen. Meleeh blandar materialet väldigt bra, nytt som gammalt blir till en bra helhet: Thomas håller sig ute i publiken så mycket han kan, folk slänger sig omkring i en allt annat än kontrollerad dans och svetten lackar i kajutan. Meleeh har kommit att bli ett fullfjädrat liveband, en talang som kommer till god användning då killarna ska spela på Hultsfredsfestivalen nu i sommar. När ni nu har hittat kontrollen, våga då ta ut svängarna lite mer. Det blir annars lite väl mekaniskt och stelt rutinmässigt, men som helhet finns det inte mycket att klaga på.

Mer läsning

Annons