Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är folket här som är festivalen

/

Annons

Efter att köpenhamnarna i Special Blend levt upp till sitt bandnamn genom att spela huvudtemat i det kommande dataspelet Super Mario i vilda västern går Downhill Bluegrass Band på.

Bluegrass härstammar från de blåtonade amerikanska bergslandskapen. Ofta är det berättande musik som kräver att berättelsen är levande och intressant. När Downhill spelar slår det mig därför hur deras ackordföljder lyckas driva berättelsen framåt och på så sätt hålla berättandet levande. Dessutom imponerar violinisten Ivor Ottley och slidegitarristen Niclas Vidén med fantastiska solon.

Trots att spelningen överlag är bra känns det ibland tyvärr som om de övat till en budgetmetronom som bara kan klicka i ett och samma snabba tempo.

Mellan banden försöker jag lära mig banjo. I ett av utställartälten får jag för första gången hålla i en femsträngad banjo på allvar och lyckas efter ett tag få till ett grundkomp, ett solo och Mission Impossible-temat. Banjo är ett mycket snabbare instrument än akustisk gitarr och på Bluegrassfestivalen kan man inte nöja sig med att bara höra på banden. Folket som är här, husbilarna med stora amerikanska flaggor och en skål chili con carne i lantmiljön, är i mina ögon den egentliga festivalen.

Southdrive drar sig åt populärmusiken och känns därtill mer samspelt än andra band under kvällen. De ger intrycket av att trivas tillsammans och av att vara vana vid varandras sällskap. Med tydlighet inspireras de av andra band än genrens klassiker och stundtals låter det som filmmusiken från Once. Sången dominerar med stor dynamik i symbios med ett jazzdoftande basspel. Ljudbilden är trots denna blandning välfylld och mjuk. Omsider blir bandet därför mina personliga favoriter.

Grassride har jag sett tidigare. Jag menar inte att argumentera med de som kan genren bättre än jag, de har ju tidigare varit Sverigemästare i bluegrass, men dessa genredefinierande herrar är inrutade. Okej, de må vara svinbra, men det gör inte framträdandet det minsta mer intressant.

Pelle Lindströms omoderna 3a är det mest originella jag sett på mycket länge. Tubakompade Pelle Lindström är The One and Only. Han är Sveriges Bob Dylan. Originalet spelar i Borlänge och intar scenen ungefär samtidigt.

När årets sista utomhusspelning är över undrar några om festivalen överlever ett år till.

– Man är otroligt känslomässigt engagerad i festivalen och det finns mål för ett 30-årsjubileum. Nog blir det festival nästa år med, säger festivalgeneralen Katarina Borbos lugnande och ler.

– Om Gud vill och verktygen håller, tillägger kassör Maja Göransson.

David Hedin

Mer läsning

Annons