Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det är nu vi lever som mest”

/
  • Calle Larsson, 23, Stockholm, längtar efter att få lyssna på hårdrock med punkinslag. Hatten är ett hemmabygge av silvertejp och i stolen bredvid sitter Frida Welin, 21, från Stockholm.
  • ”Med 40 man tar det ungefär 20 timmar att bygga en sån här scen. På onsdag kväll ska allt snurra och än finns ingen risk för att vi inte skulle hinna klart. Uppstår något problem får man lösa det” säger Per Liljeroth som är produktionskoordinator.
  • ”Det handlar inte om muskler utan om teknik. Det är en hård jargong här där man hela tiden ger varandra pikar. Men visst finns det en och annan tjej som bygger också, det är bra, stämningen blir annorlunda då” berättar en glad Kenta Turtiainen, scenbyggare från Göteborg.
  • Sara Grillhammar, från Stockholm, överlever festivallivet genom att käka baconost och bröd.
  • Calle Larsson, 23, Stockholm, längtar efter att få lyssna på hårdrock med punkinslag. Hatten är ett hemmabygge av silvertejp och i stolen bredvid sitter Frida Welin, 21, från Stockholm.
  • Alla festivalbesökare intar inte alkoholhaltiga drycker, Daniel Erikols från Falun är nöjd nykterist ”Man får släppa på den sociala spärren, sen går det bra”.
  • De första festivalbesökarna har kommit direkt från Borlängefestivalen Peace and Love som slutade i söndags.

De första festivalbesökarna har öppnat ölburkarna och lutar sig förnöjt tillbaka. Samtidigt jobbar scenbyggarna hårt för att allt ska gå i lås.

Kontrasterna är tydliga dagarna innan Getaway drar igång.

– Det är nu vi lever som mest, resten av året går vi i dvala, säger en hängiven festivalbesökare.

Annons

Hammarslag bryter ljudbilden på Getaways festivalområde. Ett tjugotal män klättrar på stålbjälkar. Från de bara överkropparna dinglar bröstvårtepiercingar och huden pryds av stora tatueringar. Om två dagar startar festivalen och då ska allt vara klart.

Vid en pelare står Tobias Grehn från Gävle. Han har byggt scener runt om i Sverige hela sommaren.

– Det är bra för stan att det finns en rockfestival här, det drar hit lite folk. Men det är tufft att bygga scener, ibland är det väldigt långa arbetspass, berättar han innan vi blir avbrutna av en lång barbröstad hunk med ciggen hängandes i mungipan, han klappar mig på axeln och påminner om att det är dags att fortsätta bygga den stora scenen vid Gasklockorna.

Någon kilometer bort står tre tält mitt på en tom camping. De första festivalbesökarna tog tåget direkt från Peace and Love i Borlänge och fortsätter nu sin andra vecka i sann festivalanda.

– Festivallivet är en livsstil, man behöver inte tänka på samhällsnormer utan kan vara så äcklig som man vill. Man dricker, lyssnar på skön musik och träffar nya människor, säger punkaren Calle Larsson, 23, från Stockholm.

Mittemot sitter en tatuerad Jocke Kron som planerar att besöka fem festivaler i år.

– Det är nu vi lever som mest, resten av året går vi i dvala, säger han.

I ett av tälten har flera ölflak varsamt packats i högar.

– Här kan man fylla på. Vi är inte rädda för att bli rånade. Rockfolk har bättre moral än andra och man respekterar varandra, säger Sara Grillhammar, 22, från Stockholm.

Men visst har förutsättningarna för ett lyckat festivalliv förändrats genom åren. De halvrisiga bergssprängarna har blivit utbytta av soldrivna små högtalare som spelar musik via smartphones. Ett av de värre problemen som kan uppstå vid campet är att mobilens batteri tar slut, och utan mobil blir det inga gitarrsolon eller falsetter från favoriterna.

Vad är annars viktigt för att överleva festivalen?

– Baconost och billigaste brödet, men så får man ha med sig lite konserver också. Annars är det rom, energidryck, öl och vodka som gäller, säger en peppad Sara Grillhammar.

Mer läsning

Annons