Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dia Psalmas sista spelning i Gävle

/

Annons

En tokfull övervåning kokar verkligen när Dia Psalma efter ett långsamt metalintro sparkar igång med Alla älskar dig.

Många rakade skallar och tatuerade armar rör sig i takt till den hybrid av hårdrock och folkmusik som knepigt nog kallas trallpunk. Jag, som själv var punkare i slutet av sjuttiotalet och fattade inget av det som kom fram som den nya punkvågen.

I nittiotalets början, men så kanske det ska vara, att en ny generation ska ha en ny musik som de äldre inte ska förstå.

Dia Psalma bildades ur spillrorna av Strebers som la av när trummisen Johnny dog i en trafikolycka.

Men redan på slutet av Strebers tid hade de upptäckt Kebnekajses folkrock och i Dia Psalma blandade de upp det Bad Religion. När de dessutom tog in en ny trummis som lirat dödsmetal så kom även det mer hårdrockiga elementen in i musiken.

När Dia Psalma kom fram var det tidigt nittiotal, krisen hade slagit hårt mot Sverige. Ny demokrati hade kommit in i riksdagen, Ultima Thule kom in på topplistorna och Dia Psalma ville vara en antites till allt detta och det ska de alltid ha en eloge för.

Att Hedningarna samtidigt slagit igenom gjorde det knappast svårare för ett band från en håla som Strängnäs att hamna högt på listorna. Allsång ljuder högt i hela övervåningen och när de spelar Mamma så kommer jag även att tänka på Nationalteatern som jag såg för några månader sen på samma ställe, samma socialrealism men i ett mer uppdaterat kontext, men lika vänligt att festa till en fredagskväll trots allt, samma dröm om ett annat bättre liv.

Live är den poppigare tonen som finns på Gryningstid bortblåst och fokus ligger på dubbelgitarrerna och den tyngd som riffen ger, att det inte bara blir en ljudvägg beror på den melodikänsla som trots allt finns i den folkton som de har. De fyra första låtarna är en ganska knäckande tuff inledning och publiken är verkligen med på noterna.

Fascinerande nog är det ganska stor spridning på publikens åldrar och jag träffar folk som åkt långväga för detta. Att vara nykter på ett smällfullt Heartbreak när Dia Psalma öser loss är som att vara ensam på apornas planet, fascinerande iakttagelser gör jag.

I slutet av setet känns det som bandet gick ut för hårt och tappar fokus lite men publiken vägrar släppa av dem från scenen och de kommer tillbaks för att ge oss Vi Svartnar och det får på något sätt bli det som kännetecknar kvällens slut.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons