Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Festivalfinal med Rihanna, Thåström och The Band

/

Finaldagen i Borlänge började med en hommage, som festivalen på eget bevåg styrt upp, till den nyligen bortgångne The Band-sångaren Levon Helm.

Annons

En hyllningsspelning som inte gick av för hackor. Som ciceron agerade countrysångaren Deadman och på dragspel och piano Garth Hudson från just The Band.

Calle Norlén, Anna Ternheim, John Hiatt, Hoffmaestro och många fler deltog som gästsångare men bäst var det när de rullade in Garth Hudsons syster i rullstol. Jag skruvade på mig lite oroligt inför vad som nu komma skulle, men hon sjöng byxorna av allihop i en otrolig version av ”Don’t Do It”, därefter en stor final där alla gästartisterna kom upp igen och hjälpte till med den magiska ”The Weight”.

Om jag vore festivalbokare skulle jag boka mer reggae, för alltid när jag är på festival och det bjuds på reggae så blir det storpublik och det var ingen skillnad när Syster Sol bjöd upp.

Isabel Sandblom, som hon egentligen heter, gjorde verkligen skäl för namnet. Hon studsade omkring och fick igång hela den stora publiken. Dessutom gjordes stora tummar upp för en reggaekvinna som inte spelar på sexighet.

Storhajpade Maccabees gav oss hög volym och intensiva gitarrer men sångarens röst och frasering gjorde mig inte riktigt klok. Men det som på skiva blir vackert blev nu distat och skrikigt, sorterat under ambivalent känsla.

Dagens Gävleprofil var Ulf ”Rockis” Ivarsson, basist i Thåströms eminenta band. Den gråkalla scenen exploderade i ljus och lömska toner och sedan kom mannen som har ett rörelsemönster som får oss att undra, men när han tar mikrofonen och sjunger ”Jag svek en vän i Mexico City för längesen, vet inte varför jag aldrig sagt förlåt” så finns inga tvivel kvar.

Thåström ger inga intervjuer, Thåström pratar knappt mellan låtarna, Thåström skriver knappast poplåtar, men inget av det behövs. Artister som kräver lite friktion att älska ger så mycket mer och frågan är om inte detta var det bästa jag sett i år.

Eftertryckligt och med hög frenesi fick bandet publiken att stå på tårna. Det var inte rock’n’roll, det var något mycket mer, Pelle Osslers gitarr fick mig att tänka på Iggy & Bowie i Berlin. Även om det bjöds på Imperiet-klassiker som ”Kriget med mig själv”, ”Blå himlen blues” och ”Du ska vara president” så var arrangemangen nya. De lät alla som att de skulle kunna komma från senaste plattan ”Beväpna dig med vingar”.

Det stora samtalsämnet hela veckan var om Rihanna skulle komma eller inte. Efter rykten om sena partynätter ökade snacket om att det inte skulle bli något.

Förvisso var den stora scenen kantad av sfinxer och andra egyptiska detaljer som fick det att se ut som Caesars Palace i Las Vegas, men ingen Rihanna syntes till, tiden gick... det gigantiska publikhavet började bua och nästan trekvart försenad kom huvudrollsinnehavaren ut och skrek ”Come on Sweden!” Starten var häftig med vad jag har förstått världens bästa dansare som verkligen gjorde det hela till en show men ”Only Girl In The World” lät ofokuserad.

Rihanna fick igång de omkring 40 000 personerna i publiken och visade i 90 minuter att hon är en världsartist – på gott och ont.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons