Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flincks platta handlar om den lilla människans kamp

/
  • Thorsten Flinck. Hans väg genom livet har kantats av en del motgångar. Men trots inställda föreställningar och upphovsrättsliga bråk tappar han inte sugen.

Thorsten Flincks nya skiva är befolkad av heroinister, hemlösa och prostituerade. Låtarna handlar om den lilla människans kamp för ett drägligt liv.

Annons

– Det är en politisk platta, med ett väldigt tydligt vänsterperspektiv, säger han.

Det finns en gemensam nämnare mellan Evert Taube och Nick Cave, mellan den för tidigt döde Townes van Zandt och Björn Afzelius. Det menar Thorsten Flinck, som på nya plattan ”Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern” gör egna proggdoftande tolkningar av deras låtar.

– Du kan dra en osynlig tråd mellan det de sjunger om. Den lilla enskilda människans försök att leva så gott det går utan att förstöra sig på vägen, att försöka leva ett smärtfritt liv i en smärtsam värld.

För de allra flesta är Thorsten Flinck mest känd som skådespelare och regissör, men redan för sex år sedan debuterade han som skivartist med ”Vildvuxna rosor”. Nu avfärdar han sin insats på första skivan som amatörmässig.

– I dag är jag en bra sångare, inte bara duglig, utan bra. Nu vet jag det, på förra plattan trodde jag att jag var bra, men det visade sig rätt smärtsamt att jag inte var det. Jag var ganska usel, faktiskt.

Thorsten Flincks karriär, som egentligen aldrig varit spikrak, har sedan slutet av 1990-talet tagit allt slingrigare vägar. På senare år har tidningsrubrikerna handlat om inställda föreställningar, upphovsrättsliga bråk och en tv-produktion för TV 4 som lagts på is. Att spela in skivan har varit en lustfylld, men också utdragen och ganska ryckig process, konstaterar hans producent Ulf Wahlberg:

– Thorsten är ju Thorsten, ett unikum som person, inte någon vanlig artist.

Just den här dagen är Thorsten Flinck lågmäld och lite trött. Gårdagskvällen var hård med ”ganska mycket alkohol” för att fira skivsläppet och att han nyligen fyllt 50 år. Ändå levererar han långa ordrika svar på frågorna som ställs och bjuder med glimten i ögat på en del vassa sågningar. Taube har visserligen fått vara med på plattan, men avfärdas som för glättig, och Mikael Wiehes engagemang ger han inte mycket för.

– Det klingar väldigt bra, men det bottnar inte i texterna. Jag tror inte på det Wiehe säger att han står för. Björn Afzelius tror jag på däremot, för att allt han skrivit är på liv och död.

Precis så vill han att det ska vara när han själv agerar, regisserar eller sjunger sina låtar på scenen. När Thorsten Flinck ombeds att summera sitt eget liv blir svaret kort:

– Ibland måste man gå en lång omväg för att komma rätt.

Sara Ullberg/TT Spektra

Mer läsning

Annons