Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förstklassigt blås, men lokalerna duger inte!

/
  • Till skillnad från de flesta kammarensembler spelar Carion helt utantill. De spelar stående och gående i en sparsmakad koreografi.

Annons

Danska blåsarkvintetten Carion är på turné i länet och lockar stor publik till Musikverket, orkestersalen i Sandvikens utbyggda och nyinvigda Kulturcentrum.

Drottningen, med sitt utsökta ljudrum, är nu definitivt stängd, tillbommad och utrymd. Sandvikens Kammarmusikförening får hädanefter hålla sina konserter där ledigt utrymme finns.

Så hålls lördagens konsert i Musikverket medan vårens sista konsert blir i Kanalkyrkan. Att Sandvikens kommun inte anser sig ha råd att rusta Drottningen är förståeligt, arenabolaget gör mångmiljonförluster.

Ur akustisk, arkitektonisk och kulturhistorisk synvinkel är det bedrövligt. Musikverket rymmer ett par hundra personer och kan bli ett utmärkt rum för kammarmusik, när lokalen är färdig. Ett tyg i fonden saknas, det kommer förhoppningsvis att göra akustiken mer ändamålsenlig.

När några höga toner skär sig och ljudet fladdrar tänker jag osökt på Bo Linde-salen i Gävle Konserthus, där jag en gång hört naturtrumpet transformeras till tortyrinstrument.

Musikverket används annars av kulturskolan och musikgymnasiet och i ett hörn står musikinstrument och möbler i en stor hög som vi har i blickfånget hela tiden. Klart oprofessionellt, Sandvikens kommun bör se över rutinerna. Vi ska inte behöva skämmas när internationella ensembler kommer på besök.

Scenen består av rummets golv och förvandlas till scen när sittplatser fälls ut från väggen som ett dragspel. Sitsarna är iallafall bekväma och vi bjuds på en förstklassig musikupplevelse, lokalens brister till trots.

Till skillnad från de flesta kammarensembler spelar Carion helt utantill. De spelar stående och gående i en sparsmakad koreografi som förstärker musikens uppbyggnad utan att slå över i teater, fast humor inte saknas. Musikerna vänder sig mot varandra i duopartier, kliver samlat fram mot publiken vid slutcrescendon, formerar sig tre mot två, fyra i kvadrat eller alla i en halvcirkel.

Programmet består av 1900-talsmusik kryddat med Bach. Ligetis sex bagateller från 1953 har sitt ursprung i en serie pianoverk och uruppfördes i Stockholm konserthus av dåvarande blåsarkvintetten. Ett favoritverk bland blåsare, inte konstigt, musiken är energigivande och friskt varierad. Sex satser i skilda tempi, där den första satsens pigga diskant dock bokstavligen slår huvudet i taket, aj! Andra satsen börjar med eftertänksam fagottstämma och dess samlande, glesnande rörelse slutar i ett kluster-rop. Fart och fläkt i detta verk, bäst tycker jag om femte satsen som är en hyllning till Bartók, med orientalisk melodi, små gräl och gökrop.

Samspelet flödar helt naturligt mellan dessa musiker och ut mot oss i publiken på ett sätt som skapar välbefinnande och sätter tidsuppfattningen ur spel.

Konsert i a-moll av Bach bjuder på uttrycksfulla soloinsatser och elegant musikaliskt flöde, från det stunsiga allegrot till adagiots mjuka pastoral och avslutningens temavariationer. Så franske tonsättare Jaques Iberts Tre korta stycken för blåsarkvintett från 1930, musik på klassisk grund med en touch av den nya tidens jazz. Glad och hoppig stadskänsla och tydlig, rytmisk samtalskaraktär, en ömsint romans mellan flöjt och klarinett och rörligt tradjazzig, lite Gerschwinaktig final.

Efter paus ett av blåsarnas mesta verk: Danske Carl Nielsens blåskvintett från 1922. Ett verk som nyttjar klangen till fullo med vackra teman, en liten klarinettkonsert, ett preludium och variationer över en psalm, också den av Nielsen. Tätt och vackert med flöjtkrumelurer över långa linjer och utkast av äventyrliga serpentiner. Andra satsens menuett har något av såväl barock som jazz i sin lyriska rörlighet. Preludiets kraftfulla värdighet utgör kvällens enda lite hotfulla inslag, den avslutande psalmen är skridande ljus och varieras med alert och busig lekfullhet.

Stående ovationer efter detta och extranummer: O sole mio, med glimt.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons