Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Golvet gungade när Lillasyster röjde loss

/

Publiken hade hållits stången med diverse rockklassiker fram till halvettiden när Göteborgsgruppen Lillasyster äntligen gick på till dundrande hurrarop och blinkande lampor.

Annons

De inledde hårt, och man noterade genast att detta var en krogspelning långt utöver det vanliga. Lokalen är ju som känt aningen begränsad ur konsertsynpunkt, men både band och publik gjorde det bästa av vad som fanns att tillgå.

Lystna åhörare trängdes, klättrade och hängde över alla tillgängliga ytor och räcken för att få en så bra vy som möjligt, med resultatet att hela Heartbreaks övervåning förvandlades till en myllrande rockfest utan like. Golvet bokstavligen gungade när de ansamlade hoppade i takt till låtarna.

Eggade av gensvaret körde bandet hårt med en väl avvägd blandning av musik och publiknära mellansnack och verkade ge allt för att gå denna musikstad till mötes som uppenbarligen ivrigt inväntat dem. Hits såsom ’Hårdrock’, ’Nu har jag fått nog’, och ’Så jävla bra’ levererades klockrent, och det är tveksamt om en fullskalig festivalspelning kunde ha varit tightare och intensivare.

Rock på svenska är ju dessutom alltid välkommet i denna tidsålder av amerikansk överkonsumtion på musikfronten, och denna konst mästrade luttrade Lillasyster till fullo. Utförandet, publikens gensvar men också ljudet var mitt i prick, med det resulterande intrycket att det egentligen bara var lokalens begränsade möjligheter för röj, sikt och plats som satte ribban för hur toppad spelningen faktiskt kunde bli.

En grym spelning eskalerade i ett grymt klimax när Rihanna-covern ’Umbrella’ och gamla 90-talsartefakten ’LOK står när de andra faller’ spelades som sista för kvällen (extranummer undantaget), och alla sjöng med. Heartbreak har sällan varit så hårt, tungt och bra. Tack för det, Lillasyster.

CHRISTINA SMEDBAKKEN

Mer läsning

Annons