Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Guldspelning för de trogna fansen

/
  • Takida är populära. Biljetterna till konserten i Stora Gasklockan sålde slut på en dag.

Att bege sig till en konsert med Takida är en kuslig känsla för en recensent. Det känns ungefär som om att vara Kofi Annan på ett Ku Kux Klan-möte.

Annons

Hursomhelst beslutar jag mig för att släppa alla fördomar och låta Takidas the Burning Heart Tour skölja över mig. Takida må låta bedrövligt på skiva, men det kanske funkar live?

Bandets popularitet är överväldigande. Biljetterna till spelningen i Gasklockan släpptes i oktober och sålde slut på en dag. Lokalen är full av en publik som känns väldigt mogen och väluppfostrad. De mest rebelliska attributen som går att se är en mohikan-frisyr där och en tatuering där, vilket känns symptomatiskt med Takidas ofarliga uttryck. Halvhård rock där man i alla fall hör vad de sjunger.

Så går bandet på till introtonerna av någon slags irländsk folkmusik. Sångare Robert Pettersson underhåller Gävlepubliken mellan skvalhitarna med avslappnat mellansnack. Många grämer sig säkert lite över att de missar Brynäs drabbning mot Färjestad i Läkerolen ikväll. Benny Haag-lookalike-vokalisten uppmanar publiken att hojta till hur det går, men vill inte avslöja Ångekvintettens favoritlag med risk för rabalder.

Mest gensvar från publiken får givetvis balladerna Curly Sue och senaste svensktoppsplågan You Learn. Mängder av smartphones och kameror höjs till skyn och allsången blir påtaglig. Publiken får vad de vill ha, absolut.

Den som röjer mest i bandet är gitarristen Mattias Larsson. Han sparar inte precis på sina James Hetfield-poser och är till och med rätt lik. Visste någon därute att det fanns interneringsläger för kommunister och andra misshagliga för makten i Norrland under andra världskriget? Hade svenska staten skapat något Guantánamoliknande i dag kan tänkas att Takida hade dånat ur högtalarna över de intagna. Fast frågan är om Takidas musik ändå inte är för tråkig för att användas som tortyr, där passar Metallicas St. Anger bättre.

Efter konserten får jag genomgå en mildare form av våldtäktsdusch genom att lyssna på Piteåbandet Starmarkets göra slut-epos Four Hours Light från 1999. Albumet får tjäna som ett stilla konstruktivt tips till er Takidafans som vill uppleva norrländsk emorock som varken är för hård eller mjuk, men ändå är en triljon gånger intressantare än Takida.

Mer läsning

Annons