Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gungande resa till sambans hemland

/
  • DUOJ Brazil på CC-puben. Bjöd på brasilianska rytmer från sin efterlängtade debutplatta.

Tanken på att förkovra sig i brasiliansk musik hade funnits hos sångerskan Cissi Jonshult i åtskilliga år, allt sedan hon fick höra en kassett med den brasilianska sångerskan Elis Regina i början av 1990-talet.

Annons

Det dröjde dock ända till 2007 innan rätt personer kom tillsammans och de gjordes slag i saken. Flera resor till Brasilien har genomförts av bandets medlemmar och därifrån har de tagit med mer än vanliga turistminnen – det har även importerats musik.

Av respekt för musiken – de ville vara säkra på att få allting rätt – dröjde det ändå ända tills sommaren 2011 innan den första skivan spelades in. Och nu äntligen var det dags för release av denna debutplatta vid namn ”Bip-Bip”’. Första skivsläppsspelningen (det blir en till på Drömfabriken i Sandviken den 4 april) hölls på CC-puben och det varma vårvädret lyckades bara delvis förbereda åhörarna för den svängigt rykande musikupplevelse som väntade.

Den första låten, ”Já Nos Vamos”, skrevs för två år sedan inför en Brasilien-resa och betyder just ”Snart åker vi”. En väldigt passande inledning var detta, då hela CC därefter drogs med på en gungande resa till ett svängigt sambadoftande musiklandskap. Cissi Jonshult hade inlett med att förvarna om sin röst som hade försvunnit på typiskt manér dagarna alldeles innan spelningen, men det var ingenting som gjorde musiken lidande när hon – på svenska, portugisiska och scatande – galant berättade sig igenom gruppens gungvänliga repertoar.

Två uppsättningar percussion bestående av ett traditionellt trumset och en samling handtrummor, marackas och koskällor hölls ständigt i arbete. Grymma, funkiga trumsolon kompade den jazziga sångstämman, och fler häftiga effekter framkallades när elpiano och femsträngad elbas fyllde på. ”Chico Buarque’s samba”, som länge antogs vara skriven av Cornelis Vreeswijk under namnet ”Deirdres samba”, framfördes, tillsammans med gruppens egenkomponerade ”Sosinha” som berättar om en ensam betraktare.

Den senare gjorde bruk av ett aningen lugnare tempo än de övriga låtarna, men övergick sedan i ett ostressat jazztempo med tonvikt på klaviatur. ”Cravo e canela” var en låt lånad från gruppens brasilianske samarbetspartner Magno Alexandres hemstad, och handlade om hur grupper av människor är som kryddnejlika och kanel och dansar natten lång. En sådan dans kunde man väl förstå när man lyssnade till kvintettens musik – det var svårt att stå stilla och många hade nog varit uppe och dansat om det inte varit så tidigt på dagen eller så överfullt i lokalen.

Rytmiken i musiken var här verkligen A och O, och till och med pianot fick till och från stryka på foten för att en extra liten trumma skulle slås utöver de två ordinarie seten. Basen förstärkte detta fokus, och känslan blev nästan den att hela kvintetten, sången inräknad, agerade en enda stor rytmisk percussionsensamble. Jag fick chansen att byta ett par ord med Cissi Jonshult efter sista låten, men vi avbröts snart av ett entusiastiskt kall från publiken efter extranummer som helt enkelt inte gick att neka.

Sångerskan har som bekant en rik musikbakgrund att stå på redan innan DUOJ Brazil, men enligt henne själv var steget egentligen inte långt från den tidigare musiken till den nuvarande gruppens grooviga sound; rytmerna har liksom funnits med i bakgrunden hela tiden.

Mer läsning

Annons