Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Härlig klarinettswing med sting

/

Att presentera en jazzmeny med tema swing à la Artie Shaw och Benny Goodman som basföda går aldrig snett i Gävle.

Annons

Det var lätt att konstatera efter Sandviken Big Bands konsert med Åke Björänge som ledare. Programmet som toppades, då menar jag verkligen toppades, med klarinettisten Krister Andersson i fokus var en lisa för örat. Publiken gav verkligen sina känslor tillkänna från klarinettkungarnas repertoar. De båda var ju välutrustade tekniskt och Shaw hade ett harmonisinne utöver det vanliga på den tiden det begav sig åren före och efter det andra världskriget. Samma egenskaper har också Krister som solistiskt definitivt befinner sig på instrumentets högsta nivå.

Tänk om han satsade helt på klarinetten de närmaste åren! Då skulle han även skörda lagrar utanför vårt land. Han behöver inte stiga åt sidan för några mer kända amerikanska kolleger. Den genuina träklangen i instrumentet är obeskrivbar.

Krister och bandet öppnade med Bengt Hallbergs Clarinet Swing, där ribban sattes på plats för hela konserten. Tickle Toe, Lester Youngs paradnummer blev en höjdare där även vikarierande altsaxofonisten Klas Toresson levererade ett fräscht solo. Waltz For Debbie i ett mycket bra arrangemang fastnade också på näthinnan i det första setet.

Trombonisten Per Haglind hade en lyckad soloroll I Let A Song Go Out Of My Heart. I fokus kom även trumslagaren Rolf Andersson med eminent vispspel i Cute.

Den andra avdelningen inleddes med Georg Riedels Dialogic i arrangemang av trumpetaren Joachim Tromark. Fletcher Hendersons Stealin Apples gjordes i fin Goodmananda med Krister som lysande solist. Toots Thielemans Blusette fick däremot en rörig behandling. Från Goodmans mapp spelades hans signaturer Let’s Dance och Goodbye mycket autentiskt. Balladen Blame It On My Youth, som Dexter Gordon brukade smeka fram på sin tenorsax, smekte Kristers klarinett fram med känsla och värme. För mig var det konsertens höjdare.

I Magnus Lindgrens Buho presterade Krister ett spel som hade vissa pendanger till vad kubanen Paquito D’Rivera brukar göra på sin svarta pipa.

Inte enbart Krister skall berömmas. Hela bandet var på bettet. Den här typen av jazz passar dem absolut bäst. Ensemblespelet satt som en smäck. Bra spel kom från tenoristen Patrik Lundstedt i Don’t Go To Strangers, Adam Dahlbergs sax hade ett kort inpass i Bluesette. Pianisten Eldar Levgran hade solon i Buho och Dialogic. Att den stora publiken gillade vad som presenterades är det inga tvivel om.

Göran Olsson

Mer läsning

Annons