Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag är det 50 år sedan

/

Lördagen den 26 maj 1962 klockan 22.30 var 10 000 personer samlade framför Furuviks stora scen i väntan på en av jazzens störste giganter.

Ingen mindre än Louis Armstrong, Satchmo, Pops, Ludde – kärt barn har många namn – gästade Gävle. Stor inte bara på trumpeten inom jazzen utan även inom populärmusik och showbusiness överhuvudtaget.

Annons

Louis Armstrong, vem är det? frågar sig förmodligen dagens yngre generation.

Född 1901 i New Orleans svarta slumkvarter. Med sina Hot Five och Hot Seven 1926 -1929 inleddes karriären på allvar. Armstrong gjorde här de klassiska solistiska mästerverken, som anses bland de främsta som någonsin gjorts inom jazzen. Det svängde med en briljant ton och teknik, genuina improvisationer och med en verklig känsla för feeling, som vissa jazzdiggare brukar uttrycka sig. Exempelvis den stämningsfulla ”West End Blues” och det sprakande solot i ”Potato Head Blues”. Dessutom de första stegen in i jazzsångens värld. Myten säger att Armstrong halvvägs sjungandes i Heebie Jeebies tappar notpapperen och då börjar improvisera utan ord. Den så kallade scatsången var född.

Några kritiker menar att Armstrong därefter är slut som jazzmusiker med stagnerad kreativ förmåga. I stället får världen en entertainer i världsklass, där han under 1930-talet spelar höga C och ännu högre framför stor orkester. Hans hesa och skrovliga röst skär också rosor för en större publik. Någon har jämfört hans röst med en skottkärra som knarrar på en grusig uppförsbacke!

Men många var också skeptiska. Flera rent rasistiska. Efter det första Sverigebesöket 1933 skrev Aftonbladets recensent att Armstrong sysslade med odefinierbara bölanden på sin helvetetsmaskin. Slutklämmen var att han … gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna har ett språk. Den som i går hörde Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken. Men den stora publiken jublar!

Annars var 1930-talet de stora swing- och dansbandens periodtid med Benny Goodman som den mest kände. Armstrong hamnade i skymundan. Åren 1940-1950 kom en ny sorts jazz, be-bop, med förgrundsgestalter som altsaxofonisten Charlie Parker och trumpetaren Dizzy Gillespie. Deras anhängare ansåg den äldre jazzen corny –gammaldags och töntig. Men hos en annan falang började intresset för jazzens rötter komma tillbaka. Och här fick Armstrong chansen i de stora sammanhangen.

Han bildade sina All Stars, ett orkesternamn som han behöll resten av sitt liv. Orkestern bestod av både svarta och vita musiker. Bemanningen varierade genom åren och innehöll i olika perioder också storheter som trombonisten Jack Teagarden, pianisten Earl Hines och klarinettisten Edmond Hall. En verklig hit kom 1955 med ”Mack The Knife”, en uppjazzad version från Kurt Weils ”Tolvskillingsoperan”. Och nu var steget inte långt till Armstrongs sista Sverigebesök 1962.

Efter en sejour i Stockholm anlände turnébussen till Furuviksparken med All Stars. Här var det redan full fart. På Tyrolrestaurangen spelade Mats Hjelms. Gammeldansen i parken stod Spännar-Ville för och den moderna dansen spelades upp av Gävles egen jazzkändis Jojjen Björklund med orkester.

Armstrong togs emot av Furuviksparkens ägare Laila och Lars Nygren. Vid en kortare pressträff såg den 61-årige Armstrong förvånansvärt pigg ut. Han verkade spelsugen när det blev dags att inta scenen. Good evening, ladies and gentlemen!

I orkestern spelade, förutom celebriteten själv, hans gamle stöttepelare Trummy Young på trombon, Joe Darensburg klarinett, Billy Kyle piano, Billy Cronk bas och Danny Barcelona trummor. Samtliga fick egna solonummer. Publiken fick också en ny favorit i form av unga paranta vokalisten Jewel Brown, som sjöng i två nummer.

Trots en sen och kylig kväll utstrålade hela människan Armstrong en stor portion av värme. Det märks att han gillade sin publik. Och alla vi 10 000 älskade honom. Han spelade, sjöng, skrattade, spexade och svettades.

Naturligtvis var också allt på rutin efter nära 50 år i branschen. Hans spruckna läppar höll inte riktigt längre för det tidigare så avancerade trumpetspelet. I stället var det nog mest den skrovliga sångrösten som gick hem. I stort framförs samma repertoar som dagen tidigare i Stockholm liksom på övriga platser i den här turnén. Men publiken fick de välkända låtarna de vill ha - Mack The Knife, Blueberry Hill, A Kiss To Build A Dream On, Sweet Georgia Brown och den obligatoriska duetten med Trummy Young i The Bucket´s Got A Hole In It. Konserten avrundade med Armstrongs avslutningssignatur When It´s Sleepy Town Down In South.

Efter besöket i Furuvik börjar åldern börjar ta ut sin rätt. Ständiga resor, turnéer, konserter, rökiga klubbar, dålig sömn och livslångt marijuanabruk tar hårt på krafterna. Men än tärande är hans matvanor med en kopiös konsumtion av skräpmat. Armstrong avlider 1971 månaden före sin 70-årsdag. Innan dess slår han till med säljsuccén Hallo Dolly, som till och med petar ned självaste Beatles från förstaplatsen på USA-listan.

Arrangörerna i Furuvik var nöjda med sin hittills dyraste artist. Kalaset torde gått ihop ekonomiskt. Speciellt nöjd var parkens dåvarande marknadschef Stig Gavlén. Det var han som fick äran att bära den berömda trumpeten från Kaptensgården till Stora scenen.

Tomas Palm

Fotnot: Armstrongs orkester uppträdde några dagar före Furuvik på Cirkus i Stockholm, där även Monika Zetterlund medverkade. Kan ses på www.youtube.com/watch?v=aXiLAGW9aZI

Mer läsning

Annons