Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärlek och glädje i elbasens namn

/

Annons

Så var det dags för konsert med basmästaren Etienne Mbappé och hans ensemble att ta plats på Gevaliasalens scen. Den bestigs tyst av gruppen som nästan omedelbart öppnar med en smygande ballad där publiken bjuds på snabb rytmisk sång från Mbappé och hans medsångerska.

Mbappé smeker fram tonerna på sin femsträngade elbas med svarta silkeshandskar. Hans uppsyn är för övrigt tämligen vanlig, speciellt då han talar ödmjukt och oftast kortfattat mellan låtarna. Musiken förlitar sig i grunden på en puls som när som helst kan byta karaktär men fungerar som den stadiga metronomen då man väl befinner sig inuti den.

Helt plötsligt kan stycket fullkomligt vila i händerna på elbasen och bastrummans synkoperade anslag.

Nästa sekund ligger de i bakgrunden och ger plats åt ett finstämt violinsolo eller harmoniskt gitarrspel.

Det sammelsurium av ljud som frammanas kan bäst beskrivas som fusion, en enda välgenomförd röra av afrikansk folkmusik, rock, jazz, pop och soul. Betoningen ligger hela tiden på rötterna, det är alltid något etniskt i musiken om det så kommer från Mbappés hemland Kamerun eller från plaster i väster eller österled.

Något som märks ju längre kvällen lider är den stilistiska och sprudlande detaljrikedomen. Varje enskild låt har en slinga och rytm, just det där extra som gör den magisk och minnesvärd. Att det sedan framförs av musiker ur det absoluta toppskiktet ger varenda not värdighet och stjärnglans.

All storhet till trots är bara runt 50-60 åhörare på plats under konserthusets tak. Detta är väldigt synd eftersom det här är musik som upplevs på bästa sätt live, den har en ådra som endast visar upp sig i sin fulla skrud när den lever och finns just i ögonblicket.

Mbappé presenterar stolt sitt band som förutom honom själv alltså består av en violinist, en sångerska, en trumslagare och en gitarrist. Han tar sedan en längre pratstund med publiken om snö, musik och sitt hemland.

Mbappé fattar basen och spelar en öm ballad om sitt hemland. Hans mjuka och djupa röst passar lika bra i lugna låtar som i mer frenetiska nummer.

Dynamiken i setet är stor, alltifrån skräniga hårdrockslåtar med kakofoniska violinsolon till mystiska meditationer i harmonisk moll och ljuva gitarrutflykter med falsettsång.

Det är hissnande hur bra det är. Mbappé börjar plötsligt beatboxa (göra rytmiska ljud med munnen) vilket sedan mynnar ut i ett högintensivt nummer.

Sångerskan går lös i en vild rumpdans och bandet står och hoppar i extas. Mot slutet lyckas Mbappé och kompani till och med få den blygsamma publiken till sång. Det blev en stor kväll på konserthuset, en stor kväll med mycket hjärta och spelglädje – mer än någon någonsin kunnat hoppas.

Det här var allt och lite till.

Ludvig Blix

Mer läsning

Annons