Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kent

/

När ett band man följt under många år släpper nytt är det alltid med en viss rädsla man lyssnar första gången.

Annons

Tänk om Kent inte låter Kent. Tänk om Jocke Berg har tappat sin förmåga att skriva. Tänk om jag blir besviken, vilket jag blev 2010 när ”Eld” och ”En plats i solen” släpptes.

Det fanns ingen anledning till oro. Så här bra har Eskilstuna-bandet inte låtit sedan ”Vapen och ammunition” släpptes för tio år sedan. Visserligen är de som bäst när Depeche Mode-influenserna är tydliga men trots att synttonerna är ganska få så är det bra. Precis som en Kent-platta ska göra så växer albumet för varje lyssning, och ”Hänsyn” har kommit att bli en personlig favorit med en återkommande slinga som för tankarna till undergång.

De egyptiska gudinnorna Isis och Bastet pryder såväl skivomslaget som ett titelspår, och flera av låtarna ger uttryck för både samhälls- och självkritik, men det är inte alltid tydligt vad de vill ha sagt. I texten till ”Ruta 1”, som handlar om att åldras och vara tillbaka där allt en gång började, så märks det att de blivit äldre och att en medelålderskris förmodligen pågår. Men vad gör det när även många av fansen blivit äldre?

”Jag är inte rädd för mörkret” är en Kent-platta, från första till sista spåret. En bra sådan dessutom.

SALLY HENRIKSSON

Mer läsning

Annons